Andlig vägledning

Nummer 3 | Årgång 16 | 2001

Pilgrim frams 2001-3




ÖPPNING - Peter Halldorf
PÅ SPANING EFTER ANDLIGA VÄGLEDARE - Wilfrid Stinissen
ATT LÅTA SIG FÖRMANAS - Ylva-Kristina Sjöblom
VEM VÄGLEDER PASTORN? - Runar Eldebo
HUGSVALAREN ÄR HÄR - Liselotte J Andersson
VÄGBESKRIVNING - Gunnel Vallquist
KRÖNIKA: KUNSKAPSKÄLLOR - Ylva Eggehorn
ATT STÄLLA SITT LIV INFÖR JESUS - Magnus Malm
KLASSIKER: "TÄND EN KÄRLEKENS ELD" - Ignatius av Loyola
IGNATIUS ANDLIGA ÖVNINGAR: SOM EN VÄN TILL EN VÄN - Lars Rooth
BIBLIOTEKET:ATT GE ANDLIG VÄGLEDNING av William A Barry och William J Conolly - Liselotte J Andersson
SVENSKT PATRISTISKT BIBLIOTEK vol I & II red Samuel Rubenson - Anders Piltz
RETREATER MED PILGRIM
SEMINARIER MED PILGRIM
SANDKORN

Öppning

All andlig vägledning har som mål erfarenhet av Gud. Allt som bidrar till att förnya och fördjupa en människas personliga liv med Gud kan därför i vidare mening kallas andlig vägledning. När vi nu gör ett helt nummer på detta tema sätter vi emellertid fokus på den speciella disciplin som i den andliga traditionen kommit att gå under begreppet ”andlig vägledning”: den hjälp som ges av en människa till en annan att växa i gemenskapen med Jesus Kristus genom att lyssna till sitt eget hjärta och till Gud.
Den kristna erfarenheten är överens om det vådliga i att vara utlämnad åt sig själv på den andliga vägen. Som det heter i ett gammalt talesätt: ”Går man rätt nittionio gånger och fel en gång, har man ändå gått vilse.” Ökenfäderna brukade säga att den största glädje man kan ge demonerna, och den värsta skada man kan tillfoga sin själ, är att tro att man kan vara sin egen andlige lärare. Människohjärtat är, som profeten Jeremia uttrycker det, ”bedrägligast av allt”(1); även den som vandrat länge på vägen behöver regelbundet få hjälp att pröva sitt liv och sina erfarenheter tillsammans med någon som gått före.
Det är den hjälpen – att lyssna, urskilja och med Andens hjälp mogna i sin tro som vi kallar andlig vägledning.

”Var finner jag en god andlig vägledare?” Frågan ställs allt oftare idag. Att vi inte tycker oss finna de vägvisare vi söker har troligen flera skäl. Andlig vägledning har länge varit ett försummat område inom utbildningen av kristna ledare. Att genomgå en fyraårig präst- eller pastorsutbildning utan att en enda gång få frågan ”Hur ser din personliga andakt ut?” borde naturligtvis inte vara möjligt. Men vår kunskapssyn – först läser vi böcker och lyssnar till föreläsningar, sedan tänker vi oss att vi skall ut och praktisera – leder sällan, som Magnus Malm påpekar i sin artikel om ignatiansk vägledning, till någon nämnvärd praktik. Snarare till ständigt nya teoribildningar.
Men ibland kan skälet till att vi tycker oss leta förgäves efter goda vägledare vara att vi söker på fel ställe. Det är inte bland ”experterna”, än mindre på estraderna, som man finner de bästa vägledarna. De erfarna återfinns ofta närmare oss än vi vågar tro. Vid ett köksbord några hus bort kan finnas någon som genom den väg hon eller han vandrat med Gud kan bli mig till ovärderlig hjälp i min egen längtan och andliga strävan.

Vad utmärker då en god andlig vägledare? Vilka kvaliteter bör man söka hos den till vilken man skall anförtro sin själ?
Den som skall vägleda andra behöver inte vara ett helgon, skriver Wilfrid Stinissen. Det viktiga är att han eller hon lever ett liv i bön. ”Han får vara en svag människa, med många brister och laster, men han måste be, be gärna och be mycket.” På samma tema skriver Runar Eldebo, att när en människa uppsöker en andlig ledare, en präst eller pastor, ”skall hon alltid veta att denna människa ber, denna människa lyssnar mer än gärna och när denna människa talar så är det möjligt att ur hennes mun höra Guds ord”.
Godhet, liksom vördnad mot den man blir uppsökt av, är andra viktiga egenskaper, påpekar broder Wilfrid. Vilket dock inte är detsamma som att andlig vägledning bara är ”mjuk och skön”, som Ylva- Kristina Sjöblom uttrycker det. ”En riktig vägledare visar oss på allt i vårt sätt att agera och tänka som står i strid med Gud.” Allt sådant som hindrar oss att komma i kontakt med vad Ylva Eggehorn kallar ”våra djupaste kunskapskällor”: sorgen och kärleken. Och därmed att lära känna oss själva, men ännu mer få erfara hur vi är till fullo kända. Om det senare skriver Liselotte J Andersson i en meditation över Elias trötthet och vår.
Att få ta emot är en stor nåd, men också något man måste öva sig i. Om detta påminns vi av Gunnel Vallquist i ett personligt vittnesbörd där hon berättar om några av de vägledare som haft störst betydelse i hennes eget liv. Eftersom vi ofta har svårt att lyssna ger hon oss rådet att förbereda oss noga när vi står i begrepp att ta emot vägledning: ”Varje möte med en rådgivare, varje andlig läsning borde ske efter förberedelse i stillhet och följas av begrundan.”

Andlig vägledning skiljer sig alltså från andra närbesläktade discipliner genom sitt fokus. Den är inte kriscentrerad och egentligen inte heller behovscentrerad, och är därför något annat än till exempel själavård. Ignatiansk vägledning, som vi behandlar lite närmare i detta nummer, är ofta noga med att göra just denna distinktion. Inte minst inom retreatrörelsen har många funnit den vägledning som utformades av Ignatios av Loyola på 1500-talet mycket fruktbar när det gäller att leda människor in i en personlig relation med Jesus Kristus. Den är dessutom ovanligt ekumeniskt gränsöverskridande. Lars Rooth, den förste jesuiten i Sverige i modern tid, skriver om hur den som genomgår de andliga övningarna leds in i ett intimt umgänge med Jesus, och i ett brev av Ignatius själv hör vi denne uppmana sina präster: ”Tänd en kärlekens eld i era åhörares själar, en kärlek till Skaparen och Herren."

1 Jer 17:9