Rättfärdigheten

En subtil frestelse för den troende är att använda sig av bibeltexter till stöd för den egna versionen av verkligheten. Tolkningen av Bibeln blir ett eko av våra egna intressen. Men Bibeln talar inte alltid med en enkelt urskiljbar röst. Ibland argumenterar den med sig själv, säger en sak vid ett tillfälle, något helt annat senare. Bibeltextens komplexitet, liksom det historiska avståndet mellan tiden för textens tillkomst och läsarens kontext, kräver varsamhet i tolkningen och respekt för en lång tradition av bibelläsning i kyrkans stora gemenskap.
Bakom förenklade läsningar av Bibeln, sådana som snabbt drar en rät linje mellan dess mångtusenåriga texter och dagsaktuella frågor, döljer sig ofta en ideologisk agenda. Politiska och moraliska övertygelser som gör oss immuna mot kritisk reflexion och fakta på marken. Det skapar en läsning av Bibeln som inte bara styrs av exegetiken – den vetenskap som ställer frågor om var och när, hur, varför och av vem och för vem en text skapades – utan lika mycket av våra egna rädslor och särintressen.

Framför allt behöver vi vara uppmärksamma på varje användning av de bibliska texterna som leder till exklusivitet. Teologen Walter Brueggemann påminner ofta om att en avgörande tolkningsnyckel i vår bibelläsning måste vara frågan om den andre. Teologiska tolkningar som hindrar oss att kalla verkligheter vid dess rätta namn – ockupation, förtryck, lidande – när mänskliga rättigheter kränks, kan aldrig vara förenliga med biblisk tro.
Som kristna behöver vi oavbrutet låta Bibelns texter, framför allt Jesu undervisning, granska vårt språk, våra attityder och våra handlingar. I en värld fylld av allt svårare motsättningar sägs ibland att vi står inför ett ”civilisationernas krig”. Men den verkliga konflikten mellan civilisationer sker inte ”där ute” – den utspelar sig inom var och en av oss när vi vacklar mellan ängsligt och aggressivt självförsvar och förmågan att leva tillsammans med varandras olikheter i en mångfacetterad värld.
För vårt sätt att leva tillsammans i relationer präglade av generositet och gästfrihet har Bibeln ett namn: rättfärdighet. När vi i höstens utgåva av Pilgrim, försöksvis, utforskar innebörden av det stora ordet är texterna svåra att hålla ifrån sig. De handlar om mig. Inte om ”de andra”.

Vad är det att söka ett ”djupare andligt liv”? När Magnus Malm inledningsvis ställer frågan påminns vi om hur lätt vi förknippar andlighet med de ”höga tingen”. Vi förespeglas en häftig resa i andliga upplevelser – då ”landar himlastegen på en oväntat kärv och oglamorös plats: rättfärdigheten”.
Som så ofta är det i helgonens liv vi får rätt perspektiv på andlighet. En berättelse som den Anita Goldman ger oss, om Dorothy Day, som bistert kritiserade sin egen katolska kyrka för att ignorera de fattiga och ställa sig på de mäktigas sida, ger en vidgad definition av bön. Ur ett liv med daglig i mässa, radbandets böner och meditation över bibeltexter växte en handgriplig andlighet.
Men när den frukten uteblir kan inte profeterna tiga. Arne Bengtsson, politisk journalist och författare, och Göran Eidevall, gammaltestamentlig teolog, ger oss var sin text som speglar varandra. Göran Eidevall visar hur avståndet i tid och rum upphävs i profeten Amos bok, där hunger efter rättfärdighet är själva grundackordet. Och i Arne Bengtssons kritiska granskning av makthavare som kidnappar begreppen kristendom och kristen moral som politiska mantra, hörs ekot av samme profet.

Så vad betyder ordet ”rättfärdighet”? Exegeten Mikael Tellbe visar hur begreppet används på lite olika sätt i Nya testamentet, till exempel hos Matteus och Paulus, men att de är överens om en sak: tillhörigheten till Guds rike får alltid ”praktiska konsekvenser för hur en människa lever och handlar i förhållande till andra”. I det ljuset ger även Maria Küchens essä om coronaepidemin och vårt behov av syndabockar viktiga perspektiv på rättfärdigheten. Den är aldrig instrumentell, kan inte användas till något, men är en ”inlevelse i kärlek”. Precis som kontemplationen.
Ylva Eggehorn har i mer än 25 år varit en trofast medarbetare i vår tidskrift, och porträtteras nu för första gången i Pilgrim. I samtal med en yngre kulturskribent, Malina Abrahamsson, talar hon bland annat om tidsandans ogillande av mognad, och hur det speglas i litteraturen. När uthålligheten går förlorad är skrivakten en motståndshandling eftersom den är en långsam rörelse, menar hon. ”Om fler skulle förstå att själva akten att skriva är ett stort och viktigt steg i en människas liv, skulle fler göra det.”
Att rättfärdigheten är ett mognadens signum framgår med all tydlighet när ökenfadern abba Poimen sticker hål på våra föreställningar om de ”höga tingen”. Och samtidigt kan då också finnas skäl att påminna om att inte heller den är ”huvudet högre än andra hållningar”, som Sofia Lilly Jönsson uttrycker det. De som Jesus prisar saliga, skriver hon, är ju inte de redan rättfärdiga, utan de som hungrar och törstar efter rättfärdighet.