Rättvisa

Nummer 2 | Årgång 10 | 2003

Pilgrim frams 2003-2





ÖPPNING - Peter Halldorf
VÅRT SAMVETE ROPAR - Magnus Malm
”HAR JAG VARIT ORÄTTVIS?” - Lena Bergström
KAMP OCH KONTEMPLATION - Runar Eldebo
DEN RÄTTFÄRDIGE DOMAREN - Erling Rimehaug
”JESUS KALLAR OSS ATT STÅ PÅ MUREN” - Marco Gnavi och Niels Christian Hvidt samtalar
FÖRENAD MED KRISTUS - Moder Teresa
KRÖNIKA: STADEN VARS NAMN ÄR SIMUL - Ylva Eggehorn
ÄR JESUS RÄTTVIS? - Samuel Rubenson
KLASSIKER: ”EN SKJORTEL MED TVÅ ÄRMAR - Den heliga Birgitta
VAD SÄGER BIRGITTA OM DEN GUDOMLIGA RÄTTVISAN? - Göran Grefbäck
ANDENS RIKA MÅNGFALD - Gunnel Vallquist
BIBLIOTEKET:
MIN ANDLIGA RESA MED MARTIN LÖNNEBO av Arne Reberg - Liselotte J Andersson
RETREATER
ANDLIGA FÖREDRAG
SANDKORN

Öppning

All andlighet har ett lackmustest att genomgå. Det är i mötet med de minsta och svagaste i mänsklighetens kropp som den bekänner färg.
I skildringen av urförsamlingen i Jerusalem beskrivs hur ”den inbördes hjälpen”(1) var en av hörnstenarna i de första kristnas gemenskap. Denna tog sig uttryck i en radikal och mycket konkret överlåtelse åt varandra: ”ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.”(2)
Urkyrkans egendomsgemenskap var inte ett påbud i församlingen, den var en följd av Andens verk i de troendes hjärtan. Som en profetisk handling utgjorde den ett lika viktigt uttryck för församlingens karismatiska liv som tungotal och profetia. I den nya mänskligheten uppfylls profetens ord: ”Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.”(3) Här kompenseras den enes brist av den andres överflöd.

Få ting komprometterar kristen andlighet så som bristen på konsekvens mellan vår tro och våra liv. All andlighet som inte i grunden påverkar livsval och livsstil måste skarpt ifrågasättas. ”Den som säger att han förblir i honom måste själv leva så som han levde.”(4) Evangelisten Johannes ord skakar om oss, såvitt vi har öra att höra vad han säger.
Frågan ”Vad skulle Jesus ha gjort?” är närgången men nödvändig för en kristen att bära med sig. Livet i Kristi efterföljelse är konkret. Det gäller vår vardag, det omfattar arbete och fritid, vårt förhållningssätt till allt skapat, människor som djur, det rör frågor som hör hemma inom det vi kallar ”politik”, utan att någonsin kunna beslagtas av något politiskt parti.
När Pilgrim nu presenterar en utgåva på temat Rättvisa är det en påminnelse om att ett kristet lärjungaskap aldrig får förandligas. Eller för att tala med Paulus när han tar upp frågor som rör de kristnas förhållningssätt till sina ägodelar: ”Det här är ingen befallning. Men jag vill pröva äktheten i er kärlek…”(5)

Samtidigt är få saker så svåra att tala om i en värld där hela mänsklighetens lidande kommer så nära att vi dagligen hukar. Risken att den kristna tron reduceras till ett moraliskt imperativ, där vi knackar varandra på det dåliga samvetet, är överhängande. Det enda som till sist biter är de befriande exemplen. S:t Egidiokommuniteten är ett av dessa goda exempel i vår egen tid. Denna ekumeniskt präglade rörelse i Rom uppstod för trettiotalet år sedan när några studenter började läsa evangelierna med öppet sinne.
Ur denna läsning föddes en andlig rörelse med profetisk sälta. Dess signum är Jesusinnerligheten i förening med lidelsen för freden och de fattiga. Här hålls det självklara samman, trots att det ofta tycks så svårt i vår tid: ett entusiastiskt böneliv och det hängivna engagemanget för sociala frågor förutsätter och förstärker varandra.
När Pilgrim begav sig till Rom för ett möte mellan Marco Gnavi, en av S:t Egidios ledare, och Niels Christian Hvidt, teologen som forskat i den profetiska traditionen, tog samtalet sin utgångspunkt i en biblisk definition av rättvisa. ”Rättvisa kan inte tänkas utan försoning”, menar Marco Gnavi. Det handlar om mer än att reglera vad som är rätt och fel. Som Niels Christian Hvidt uttrycker det med tanke på profeterna i Gamla Testamentet: ”Vi får inte glömma att alla profeter hade ett starkt budskap om Guds kärlek till sitt folk.”

Att rättvisa är något mer än enbart jämlikhet framhåller flera av författarna i denna utgåva. Lena Bergström tar upp den svåra frågan om vad det innebär att som förälder vara rättvis mot sina barn. Göran Grefbäck visar i sin artikel om Birgitta att det finns en kvalitativ skillnad mellan vår rättvisa och Guds. Vårt krav på rättvisa leder ofta till anklagelser, indignation och självförsvar. Guds rättvisa är alltid en akt av nåd och syftar till upprättelse och gemenskap.
”Det är Gud som leder en kristen, inte regler”, skriver Runar Eldebo i en betraktelse över den fruktbara spänningen mellan kamp och kontemplation. Det ger ett annat perspektiv på den kamp det innebär att vara en kristen: kampen handlar om att vi ska tömmas från allt annat som vill styra oss. ”Vi ska räddas från takten, tempot, makterna och all marknad som vill räkna in oss som lovliga byten.”

Frågorna om rättvisa för oss ytterst till vår bild av Gud. Erling Rimehaug, ideologiskt ankare i den norska dagstidningen Vårt land, skriver om varför kyrkan inte får avskaffa den dömande Guden. Budskapet om domen gör oss till ansvariga varelser, och ”är det som kan rädda oss från att skapa ett helvete redan här och nu.”
Men mer än hos någon annan speglas rättvisan i den Gud som blir människa i Jesus av Nasaret. Därför låter vi Magnus Malm inleda vårt tema med en artikel som ställer två avgörande frågor: Vad händer med vår kristna tro när den frikopplas från inkarnationen? Och vad händer med vår gudsrelation när den frikopplas från samvetet? Och därför mediterar Gunnel Vallquist och Samuel Rubenson över bibeltexter som ställer oss inför den Jesus som, av kärlek, överskrider de gränser vi satt upp för att hävda lag och rätt.

1 Apg 2:42, 2 Apg 4:32, 3 1 Kor 8:15, 4 1 Joh 4:17b, 5 1 Kor 8:8