Salig är törsten

Nummer 1 | Årgång 1 | 1994

Öppning - peter halldorf
Törsten som tecken - wilfrid stinissen
Jag, en Pilgrim - runar eldebo
Målet eller Vägen - torsten kälvemark
Till fullo känd - Liselotte johansson
Samtal med Per Mases - peter halldorf
Krönika: Den gudomliga tragedin - martin lönnebo
Andligt ledarskap för 2000-talet - henri nouwen
Klassiker: Jag minns, därför söker jag dig! - augustinus av hippo
In under Kristus - per åkerlund
Biblioteket:
Det bländande mörkert av Owe Wikström - göran sahlberg
Den gömda skatten av Gerard W. Hughes - anders Arborelius
Tilltalad av Frank Mangs - sune fahlgren
Nutida andliga klassiker - syster anna osb
Mäster Eckharts andliga undervisning av Erwin Bischofberger - ylva-kristina sjöholm
Sandkorn - mats tunehag

Öppning

Häromkvällen ringde mig en kyrkoherde. Bakom låg en period då han hemsökts av frågor som, "vad är det för mening med allt det här jag håller på med". Han hade känt hur tvivlet långsamt höll på att suga musten ur tron.

Av en händelse kom han under semestern, på läsningens väg, att sammanföras med gestalter och skeenden ur det förflutna, då när den moderna tiden ännu inte tagit andligheten av daga. Den kyrkohistoria han under studietiden upplevt föga upphetsande fick nu plötsligt liv. Han möttes av ett tilltal, såg tydliga paralleller mellan strömningar då och nu, och vad mer är - tron och törsten vaknade på nytt. En natt då han inte kunnat sova hade han sagt sig själv att "det är dags att du går ner på dina knän nu." Han berättade för mig: "och där låg jag på knä mitt i natten." När han väl tillbaka från semestern samlade sina medarbetare för att planera höstens verksamhet sa han som han hade det: "Jag tror vi behöver ägna oss lite mer åt det väsentliga: Jesus Kristus och vår relation till honom."

I vårt land - också i dess kyrka - har länge rått en svår tid för tron. Svår, inte på grund av yttre motstånd eller brist på predikningar. Men därför att tron blivit alltmer urgröpt. Inte så att vi inte vet vad vi tror på (även om det väl också ibland kan vara fallet), men därför att även tron råkat ut för tidens centrifugalkrafter: från centrum till periferi, från djup till yta. Tron som passionerad vandring med Gud, en förväntningarnas pilgrimsfärd, inte främst till några heliga orter, men mot helighetens centrum, har uttunnats intill obefintlighet. När Henri Nouwen i detta första nummer av Pilgrim skriver att den ursprungliga betydelsen av ordet "teologi" var "förening med Gud i bön" och samtidigt konstaterar att teologer idag ofta har svårt att be, berör han en öm punkt i oändligt många fler kristna människors liv än fackteologernas.

Därför har Pilgrim uppstått. För att vara en tidskrift som ägnar sig åt "teologi" i denna specifika mening. Uppdraget är att söka ge andlig vägledning. Sådan syftar alltid till att vi ska finna ett starkare rotfäste för våra liv, en djupare kontakt med Gud. För att växa andligen behöver vi ta hjälp av människor som gått ett litet stycke längre på vägen än de flesta av oss. Dessa är inte alltid enkla att finna då de har egenheten att vistas oftare i det fördolda än i det offentliga. I sin artikel om pilgrimsperspektivet i den kristna traditionen pekar Torsten Kälvemark på att de tider då den andliga vägledningen blomstrat ofta kännetecknats av en åtskillnad mellan det institutionella och det
karismatiska. Han skriver: "Den andliga insikten kommer inte i kraft av något ämbete." Med andra ord, vägvisarna kunde vara präster, men behövde inte vara det. Avgörande för deras förmåga att ge vägledning var deras eget liv med Gud.

När det första numret av Pilgrim nu ges ut har jag förmånen att få välkomna som medarbetare en rad personer med betydande erfarenhet av andlig vägledning. I den referensgrupp som står bakom Pilgrim finns dessutom en ekumenisk dimension, ovanlig i sitt slag. Någon som i sig utgör ett hoppfullt tecken i en tid när många längtar efter större enhet bland de kristna.

En tidskrift vars ärende är fördjupning skulle möjligheten kunna uppfattas som exklusiv, endast gällande några få. Risk finns också att den så skulle kunna bli - om vi missförstod fördjupningens innebörd, varför den är nödvändigare än någonsin. Martin Lönnebo uttrycker det klart och enkelt: "Om man tänker sig djupet som Guds djup, då innebär dykningen mot djupet naturligtvis större gemenskap med allt skapat, med människor av olika slag." Så kallad andlig mognad som gör tron exklusiv eller rentav sekteristisk, som leder till att man lämnar de många tveksamma och sökande efter sig, kan därför aldrig vara liktydig med den fördjupning som är en följd av att vi kommer närmare Gud.

En annan sak är att dykningen mot djupet har sitt pris. Att förvärva en tro och ett inre liv med en halt utöver vad vi tidigare ägde, går ej av sig själv. Men inte heller priset skall missförstås. Hjalmar Ekströms ord i denna sak tål att upprepas: "Att arbeta på sin egen helighet är att arbeta emot Gud." Nej, det handlar snarare om vilja - och mod - till förändrade prioriteringar. Eller för att vara ännu mer exakt: mod att följa sin törst.

"I bönen blir törsten ständigt släckt, och ständigt uppväckt på nytt", skriver Wilfrid Stinissen i "Törsten som tecken". Så skulle jag önska att det även fick vara med Pilgrim: en tidskrift som släcker törsten - och uppväcker den på nytt. Därför börjar vi där. Om inte kristen tro blir en fråga om törst, blir den svårligen något som kan motivera till en mer odelad hängivelse i en sen tid.

Med vårt första nummer inbjuder vi Dig nu till en färd längs den vandringsled de kristna i alla tider känt som Vägen. Likt nutidsmänniskan är pilgrimen i rörelse. Hans rörelse är dock inte nomadens, utan mål och mening, endast i avsikt att nå ögonblickets njutning. En kristens liv är en pilgrimsfärd mot Gud. Vägen krymper avståndet. Vandringen fördjupar den gemenskap som gör oss till öppnare människor, tryggare och tydligare.

Därför, till min vän kyrkoherden och all andra törstiga - välkommen med på färden!