Sårbar

Nummer 4 | Årgång 13 | 2006

Pilgrim frams 2006-4





Öppning - peter halldorf
”Hur är det fatt, Hagar? - susanne rikner
Den saliga svagheten - isak syriern
Sårbarhetens lov - runar eldebo
Ett lamm går löst. Vem går säker? - göran eidevall
En stark själ i en svag kropp - mattias agnesund
Livsresan: ”Vad vill du, Gud?” - ylva-kristina sjöblom
Vägleda: Dags att dra vidare? - mikael löwegren
Klassiker: Den glädjefyllda smärtan - camille c
Camille: Beslagtagen av Gud - grethe livbjerg
Lidelserna (VIII): Skenet bedrar - samuel rubenson
Ett Ett år med Jesus 1 & 2 av Göran Skytte och Bo Brander - martin lönnebo
Med tomma händer av Koen de Meester - ylva-kristina sjöblom
Retreater på Nya Slottet Bjärka-Säby
Retreatguide
Sandkorn

Öppning

Inför adventstiden vistas jag några dagar hos bröderna och systrarna i Mo-nastero di Bose. I utkanten av en liten bergsby, nordost om Turin, har de senaste fyrtio åren växt fram ett av Europas märkligaste och mest livskraftiga kloster.
Allt startade med några studenter som läste evangelierna tillsammans i början av 1960-talet. Beslagtagna av längtan att gå Jesu väg sökte de en avskild plats att leva kommunitetsliv. De fann den lilla gården Bose, vid foten av Dolomiterna. Men det var bara en av dem som bosatte sig där för gott. Den då 23-årige Enzo Bianchi.
I tre år levde han ensam med sin kallelse, innan ytterligare fyra personer, två kvinnor och två män, anslöt sig. Det blev upptakten till den kommunitet som idag består av ett 70-tal bröder och systrar. Här synliggörs ett nutida monastiskt liv. Den gamla kloster-traditionen, läsningen av Bibeln och öppenheten mot samtiden är tre viktiga ledstjär-nor för kommuniteten som vunnit respekt i hela kristenheten och som fortfarande leds av sin grundare, broder Enzo.

Bose är en antydan om vad återkomsten av ett vitalt monastiskt liv kan komma att betyda för kyrkans överlevnad vår tid. När jag besöker dem påminns jag om hur nödvän-digt det är för en kyrka, och en kultur, med levande andliga miljöer.
Till Bose söker sig årligen tusentals gäster för retreat och undervisning. Hit kommer kyrkoledare från hela den kristna världen för att bedja och föra samtal. Här byggs ett samhälle där andligt och världsligt flätas in i vartannat. Guds rike får ett djupt mänsk-ligt ansikte, och alla vi som kommer hit får hopp för våra egna brustna liv och för den kämpande kyrkan i världen.

Varför har klostren spelat en så avgörande roll för kyrkans förnyelse under historien? Kanske är det just för att ett genuint monastiskt liv ger konturer åt den erfarenhet som är en förutsättning för framåtskridandet på Kristi väg, ja för all mognad: ”Ty när jag är svag, då är jag stark.”(1) Den handfull personer som blev fröet till kommuniteten i Bose var övertygade om att endast om de förblev fattiga och ringa skulle de kunna utgöra den ”lilla hjord” som fått Jesu löfte att ärva Guds rike.(2)
Det vore ett misstag att tro att den monastiska vägen är för de starka i tron. Klos-terlöftena ges, först efter många år, av den som avträtt sitt eget välde. Endast den som avstår allt det vi människor tar till för att skyla våra sår, kan bli ett vittne om evangeliets läkande kraft.

Jesu liv och exempel har alltid varit vägledande i den monastiska traditionen. Han som var Guds jämlike ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt.”3 Evangeliet om hur utsattheten blir en tillgång räcktes åt människorna.
Det är vare sig vår mänskliga, andliga eller moraliska styrka som ger oss tillträde till Guds rike. Verkligheten är omvänd. När kraften rinner ur oss, kommer Gud till vår räddning. När allt hopp är ute, förbarmar sig Herren över sina barn. När vi blottar våra sår, blir vi helade.
Inför julen ville vi i år skapa en utgåva av Pilgrim som är en påminnelse om allt detta. Susanne Rikners fängslande berättelse om Hagar, bortryckt från allt som är känt och vant, är ett evangelium i förtid. Gud låter sig inte hindras av något för att nå fram till en ensam och sårbar människa.
Vem är Gud? Lamm eller lejon? Göran Eidevall delar bilder ur Bibeln och sitt eget liv, bilder som gett honom mod att gå vidare – med Gud. Som läsare får vi följa med på en resa med lejonets sårbarhet och lammets styrka som följeslagare.

Vad är det då i sårbarheten och svagheten som är attraktivt? frågar Runar Eldebo. Är det inkänningen? Eller identifikationen? Nej, konstaterar han, Bibeln lovsjunger inte sårbarheten i sig, men visar hur vår svaghet kan leda oss till Gud. Just detta framhåller Isak Syriern när han prisar den salig ”som känner sin egen svaghet.” Mötet med vår svaghet uppenbarar hur stor Guds hjälp är!
Om det vittnar både Mattias Agnesund, i en personligt färgad betraktelse över Paulus ord om svaghet och styrka, och Pilgrims medarbetare Ylva-Kristina Sjöblom, som låter oss följa med på sin livsresa. Kallelsen var i hennes fall inte att leva i kloster, som hon länge trodde, utan ett helt vanligt liv i en småstad. Men ”ett liv som bygger på något helt annat än grannarnas”.

Under våra ordinarie vinjetter förmedlar Mikael Löwegren vägledning för urskillningen när vi står inför svåra beslut. Grethe Livbjerg låter oss stifta bekantskap med Camille, ett nutida livsöde i mystikens landskap. Och Samuel Rubenson skriver om den last som skiljer oss från Gud därför att den hindrar oss att möta vår svaghet: förljugenheten, den inbillade självtillräckligheten.
I denna utgåva medföljer även programmet för Pilgrims präst- och pastorsmöte på Nya Slottet Bjärka-Säby och Stiftsgården Vårdnäs, som hålls mot slutet av Stora Fastan 2007. Ett möte där vi framför allt önskar ge rum för den utsatthet som är varje prästs och pastors.
En sak är nämligen säker: Kyrkan behöver inga starka ledare. Ty kraften fullkomnas i svaghet.

1 2 Kor 12:10, 2 Luk 12:32, 3 Fil 2:7