Självförglömmelse

Nummer 3 | Årgång 24 | 2017

Är inte tillgänglig för digital försäljning än men går att beställa i tryckt form.

ÖPPNING
Peter Halldorf

ÖDMJUKHETENS BÖJNINGSMÖNSTER
Ellen Merete Wilkens Finnseth

"VI BLEV SÅ GLADA I OSS SJÄLVA"
Grethe Livbjerg

ÄLSKA KAN ENDAST DEN SOM GLÖMT SIG SJÄLV
John Sjögren

EN BÖN
Joseph Halldorf

PASTORN OCH IDENTITEN
Robert Eriksson

LIVSRESAN: "Att vara dörröppnare blev min livsuppgift"
Pilgrim möter Bengt Pleijel 90+

PRÄSTPOJKEN
Bo Brander

KLASSIKER: "År av ljus, år av sorg"
Elisabeth Feodorovna

ELISABETH FEODOROVNA: HON VIGDE SIG TILL KRISTUS FÖR ATT TRÖSTA ANDRA
Marie Tonkin

SKAPARENS HEMLIGHET av Dorthy Sayers
Per Holmberg

SKRIFT OCH TRADITION av Tord Fornberg (red)
Ylva-Kristina Sjöblom

BIBLIOTHECA
Tomas Einarsson

RETREATEN & MÖTEN

SANDKORN

  • "Ingen framträder inför andra med trygghet, om han inte gärna håller sig i det fördolda. Ingen talar med säkerhet, om han inte gärna iakttar tystnad.”
    Orden står att läsa i den bok Dag Hammarskjöld bar med sig på sin sista resa, Thomas a Kempis klassiska skrift Om Kristi efterföljelse. Det kan tyckas paradoxalt att en bok som så starkt framhäver obemärkthet och självförglömmelse hörde till Hammarskjölds dagliga läsning. Av dem som stod honom nära beskrevs han som en handlingsmänniska ”vars arbetsförmåga tycktes sakna varje gräns”. Men få kände till ur vilka inre källor denna utgivande livsgärning i fredens tjänst sprang fram.

    Strax efter sitt tillträde som FN:s generalsekreterare 1953 gav Hammarskjöld i ett radiotal uttryck för sin syn på sitt uppdrag:
    ”Från generationer av soldater på min fars sida har jag ärvt övertygelsen att ingenting är mera tillfredsställande i livet än att osjälviskt tjäna sitt land – eller mänskligheten. Denna tjänst fordrade offret av alla personliga intressen men på samma gång modet att stå för sin övertygelse.”
    Vägmärken är en andlig självbiografi som tecknar en människas kamp med sig själv, med jaget och alla dess avarter, där hon med tiden anträder en väg i Kristi efterföljd. I en värld där ”skenet av inflytande sökes till priset av dess verklighet” eftersträvar Hammarskjöld en annan livshållning: kallelsens. Förebilderna finner han i evangelierna, men också bland de stora medeltidsmystikerna.
    Vad som gör Dag Hammarskjölds dagboksanteckningar unika är – som biskop Gustaf Aulén påpekade – att reflexioner av liknande slag i regel är skrivna av människor som lever ett tillbakadraget liv; här var det en statsman som dagligen brottades med världens problem som skrev: ”Det finns bara en väg ut ur den dunstiga snåriga djungel där kampen föres om ära och makt och förmåner – bland snärjande hinder som du själv skapat. Och det är: att acceptera döden.” Och senare: ”Att kallelsevägen slutar på korset vet den
    som gått in under sitt öde.”

    Självförglömmelse är ett vackert ord i vårt svenska språk, men knappast ett som ger många träffar på google. För läsare av evangelierna går tanken till Jesusord som ”den som mister sitt liv ska finna det” och ”den som inte förnekar sig själv kan inte vara min lärjunge”. Evangeliernas tal om att förneka sig själv ska dock inte förväxlas med ett nedtystande av egna tankar och känslor. Men i Kristi efterföljd är jaget dolt i uppdraget. Det är just detta förhållande Dag Hammarskjöld sätter ord på: ”Att i ödmjukhetens självutplåning vara intet, och ändå i kraft av uppgiften förkroppsliga hela dess tyngd
    och auktoritet är den kallades livshållning.”

    En fråga som återkommer i höstens nummer av Pilgrim är vad det innebär att, för att tala med Hammarskjöld, ”lämna sig själv i Guds hand” så att man ”står fri från människor”. Ellen Merete Wilkens Finnseth berättar om ett befriande ”ögonblick av självförglömmelse”: när Gud finns betyder det inte längre något ”hur mitt liv blir eller vad som händer med mig i framtiden”. Eller som Robert Eriksson, pastor i en storstad, formulerar frågan: ”Hur skulle mitt liv se ut om jag inte arbetar och umgås med mina närmaste för att bli älskad, utan för att jag redan är älskad?” Det handlar med andra ord om vår djupaste identitet.
    Några av texterna berör på ett närgånget sätt hur även andlighet kan bli en källa till självgodhet. Varför har förnyelserörelser i kyrkan ibland urartat, medan de andra gånger bidragit med vitalisering? Grethe Livbjergs berättelse om karismatiska bönegrupper på 1970-talet – ”Vi blev så glada i oss själva” – kan gärna läsas tillsammans med Bengt Pleijels livsberättelse. Distansen till den egna rollen ger klarsyn och speglas inte sällan i en god portion humor: ”När vi kommit igenom den trånga porten slipper vi tyrannen Hans majestät Jag.”

    Hur tar vi oss då igenom porten, ut ur ”det buffrade jaget”, som filosofen Charles Taylor beskriver den sekulära människan. John Sjögren påminner om hur skönheten har en oöverträffad förmåga att sätta oss på spåren mot vårt sanna jag: ”Skönheten öppnar jaget och sätter hjärtat i stånd att älska. Den får oss att glömma oss själva.” Och var möter vi skönhet om inte i den eukaristiska festen? Bo Brander skriver om prästens glädje i mässan: att få stå vid sidan om och kalla sig ”brudgummens vän”.
    Historien om storfurstinnan Elisabeth Feodorovna, martyr i Lenins Ryssland, är ännu en överväldigande berättelse om en människa som fann en ny och större skönhet. Vid sitt inträde i klostret skriver hon: ”Jag lämnar en strålande värld, där jag hade en strålande plats och med er alla bestiger jag en ännu större värld: de fattigas och de lidandes värld.” I Marie Tonkins skildring av denna martyr i Lenins Ryssland anar vi något av det Dag Hammarskjöld gav uttryck för: ”Den som lämnat sig själv i Guds hand står fri mot människor.”

    Peter Halldorf,
    Redaktör och ansvarig utgivare