Skönhet

Nummer 4 | Årgång 7 | 2000

Pilgrim frams 2000-4




ÖPPNING - Peter Halldorf
ÅTER TILL YTAN - Runar Eldebo
O, HERRE, VAD DU ÄR VACKER! - Roland Hellsten
”ÄRA VARE GUD FÖR FLÄCKIGA; BROKIGA TING!" - Syster Tyra Antonia OSB
ÄNNU EN DAG - Czeslaw Milosz
SAMTALET: "DET SKÖNA FINNS KVAR FÖR ATT KALLA PÅ OSS" - Gunnel Vallquist och Ylva Eggehorn samtalar om skönheten som väg till Gud
J S BACH: ETT SMAKPROV PÅ DEN HÄRLIGHET SOM VÄNTAR - Owe Wikström
KRÖNIKA: KÄRLEKENS TRÄD - Liselotte J Andersson
”VI KAN INTE GLÖMMA DEN SKÖNHETEN" - Gösta Hallonsten
TÄNKESPRÅKET: DYGDEN ÄR GIVEN ÅT ALLA - Samuel Rubenson
BIBLIOTEKET:
JESUS KRISTUS ÄR DENSAMME IGÅR, IDAG OCH I EVIGHET red Per Mases, Anne Björg Nordbö - Ylva-Kristina Sjöblom
IKONENS TEOLOGI av Leonid Ouspenskij - Torsten Kälvemark
LÄNGER IN I BÖNENS VÄRLD av Wilfrid Stinissen - Peter Halldorf
RETREATER MED PILGRIM
SANDKORN

Öppning

Efter att i fyrtio dagar och fyrtio nätter ha vistats i ”molnet”, åter-stod endast en åtrå hos Mose: ”Låt mig få se din härlighet.”(1)
Låt mig få se.
Det är med ögat man kommer till tro. Med blicken griper man Gud. ”Med en enda blick har du fångat mitt hjärta”,(2) utbrister brudgummen i Höga Visan. ”Vad en människa inte skådat, kan en människa inte begripa”, brukade lykttändaren Carl August Flodberg i Gamla Stan säga. På Mose begäran svarade Herren: ”Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig.”

I den tidiga kyrkan var teologerna överens: allt betydande tal om Gud springer fram ur en vision av Guds härlighet. Det estetiska kommer före det dogmatiska och det etiska. Den andliga erfarenheten på kristen mark är ett möte som får hjärtat att ”brusa av härliga ord”(3): ”Vad du är skön, min vän, ja, du är ljuvlig.”(4) Men när vår längtan efter gudserfarenhet inte finner vägledning, reduceras kristendomen till renlärighet, moralism eller rentav sentimentalitet. Och teologin mister sin lyster.
”Mötet med Guds skönhet föregår buden – och kulten”, säger Ylva Eggehorn, med tanke på Mose, i samtalet med Gunnel Vallquist. En av 1900-talets stora teo-loger, som kraftfullt framhöll just detta, var Hans Urs von Balthasar. För von Balt-hasar, som var påverkad av de grekiska kyrkofäderna, var det estetiska perspektivet det primära; teologin måste födas ”ur en hänryckningens vision av Guds härlighet speglad i den fullkomliga Avbilden, Jesus Kristus”.(5) Därmed är inte läran och etiken oväsentliga, snarare självklara för den som överväldigats av kärlek till honom som är ”röd och glänsande, ypperst bland tiotusen.”(6) Som von Balthasar uttryckte det: ”Skönheten ger impulsen till sanningssökandet, och sanningen visar oss vad som är gott och rätt.”(7)
Sambandet mellan det sköna och det goda, liksom mellan det fula och det onda, återkommer hos flera av dem som bidragit till innehållet i vårt nummer om skön-het. Runar Eldebo skriver att ordet för ”gott” i hebreiskan – när det heter att Gud betraktade det han skapat och såg att allt var ”mycket gott”8 – också kan användas om en människas skönhet. Med exempel från den amerikanska södern visar han hur den som har skönhet i sin omgivning lättare tar itu med sitt eget liv: ”Skönheten ger moraliska impulser.” Eller med Czeslaw Milosz ord i dikten Ännu en dag: ”När människorna upphör att tro att det finns ont och gott kallar det sköna dem till sig och räddar dem, för att de skall kunna säga: detta är rätt, detta är orätt."

Att definiera vad som är ”vackert” kan tyckas vanskligt. Är inte fult och vackert en fråga om smak? Eller finns det en universell samstämmighet i upplevelsen av skönhet? Roland Hellsten anger tre gemensamma drag hos skönheten: enhet, harmoni och ”utstrålning”. Med andra ord, allt det som också kan sägas om Gud. Motsatsen är söndring, disharmoni, sken. ”Satan är ful och hans gärningar är fula”, skriver Hellsten, och drar en liknande slutsats som von Balthasar: ”Om Gud är vacker och det skönas ursprung, borde en estetiker ytterst sett också vara teolog.” Och om ”Gud är all skönhets upphov”(9), som det heter i Vishetens bok, meddelar han sig genom all världens skönhet. Genom ett ”överraskande träd i skogen” (Liselotte J Andersson). Genom ett ”majestätiskt musikstycke av Bach” (Owe Wikström). Och från den yttre skönheten dras vi till den inre, ”till den gudomliga” (syster Tyra Antonia).

Herren sade vidare till mose: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall få se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”(10)
Men för att kunna tro behöver vi se. För att kärleken till den Osynlige skall tändas i oss, behöver vi få skåda Gud i synlig gestalt. Evangeliet är berättelsen om hur Gud får ett ansikte som vi uthärdar att se. Vi tror dem som vittnar och säger: ”Vi har sett det”(11); men vad mer är, genom Anden kan vi själva få ”se”. Gösta Hallonsten skildrar hur liturgin, kyrkoåret, ikonerna – all yttre skönhet i kyrkan – har till syfte att hjälpa oss att minnas. Inte bara så att de påminner om en skönhet som en gång manifesterats. När vi håller minnet levande av det som ägt rum, inkarnationen och påskmysteriet, blir det genom Anden närvarande i varje gudstjänst, i varje nattvard, i varje kristens liv. Hallonsten skriver: ”När vi minns i den helige Ande ’ser’ vi!”

Till sist några ord om Pilgrims vintermöte den 26–27 januari 2001. De drygt 800 platserna har varit fullbokade sedan början av hösten. Vi gläds över intresset men beklagar samtidigt att vi tvingats säga nej till åtskilliga hundra som önskat delta. Behovet av andliga mötesplatser är stort, och vi hoppas i framtiden att, utöver våra retreater, kunna erbjuda fler seminarier och möten i mindre skala, där våra läsare ges möjlighet att lyssna till och samtala med dem som medarbetar i vår tidskrift.

1 2 Mos 33:18, 2 Höga V 4:9, 3 Ps 45:1, 4 Höga V 1:16, 5 Citat från G Vallquist, Katolska läroår, s 156, Bon-niers 1995, 6 Höga V 5:10, 7 Katolska kyrkoår, s 156, 8 1 Mos 1:31, 9 Vish 13:3, 10 2 Mos 33:21–23, 11 1 Joh 1:2