Slå rot

Nummer 2 | Årgång 22 | 2015

Pilgrim frams 2015-2
Är inte tillgänglig för digital försäljning än men går att beställa i tryckt form.

Öppning - peter halldorf
Trons poetik - andreas nordlander
En rot där inne som ropar ellen merete wilkens finnseth
Karmelitisk triptyk - marie tonkin reda
Stabilitas och peregrinatio - ingmar svanteson
Vårt hemland är himlen - maria küchen
Samtalet: ”Didaché är ett stickprov från den unga Jesusrörelsen” - pilgrim möter tobias hadin och kristoffer lignell
Herrens bön (iV): ”Uppväck min längtan efter att göra din vilja” - alexander schmemann
Klassiker: ”Du söker Höjden medan du är nära jorden” - en sång till symeon styliten
Platsens ande - peter halldorf Teresa av Avila – vänskapens mystiker Teresa av Avila – vänskapens mystiker av Grethe Livbjerg - marie tonkin reda
Fader Johannes på Valamo Fader Johannes på Valamo av Astrid Andersson Wretmark - per holmberg
Tiga kan jag inte – Alma och armenierna Tiga kan jag inte – Alma och armenierna av Janne Carlsson - ylva-kristina sjöblom
Från Willow Creek till Sacred Heart av Chris Haw - lovisa bergdahl
Tidebok – 114 marginalanteckningar av Anders Piltz - judith fagrell
Retreater & möten
Sandkorn

Öppning

När denna tidskrift befann sig i vardande, och namnfrågan kom på tal, tvekade somliga av oss när ”Pilgrim” hamnade på bordet. Kändes det inte som en doft av alltför gamla tider? Ingen av oss kunde då ana att det bara inom några år skulle uppstå en förnyad pilgrimsrörelse även i vårt land med pilgrimsvandringar, pilgrimscentrum och pilgrimssmycken(!).
Men inneord riskerar snart att devalveras. En pilgrimsvandring kan vara en annorlunda semesterupplevelse, men den verklige pilgrimen hör till samtidens radikaler. Han är mer än vagabond. Pilgrimskap stavas också målmedvetenhet. Rörelsen framåt bestäms av förankringen inåt. Roten ger riktningen.

Radikal, av latinets radikal, av latinets radix, har just denna innebörd. Ordet betyder rot. Verkliga radikaler är alltså inte de som ropar högst, snarare de som gräver djupare. De som vet värdet av att slå rot. I denna utgåva påminns vi inledningsvis om hur språket är en avgörande del av människans rotsystem, och därmed om dess roll för all fördjupning. Filosofen och teologen Andreas Nordlander skriver om hur språket är det första som dör ut när det andliga livet är på väg att förtvina. Vi drabbas av ”andlig stumhet”. Finns då något att göra, frågar han. Ett gödningsmedel för att väcka rotsystemet till liv? Andreas Nordlanders bidrag till en trons poetik är en ögonöppnare.

”Kyrkan är ett väldigt träd ”kyrkan är ett väldigt träd, , allt växer från samma rot, men samtidigt är det hela tiden under växt och förändring”, skriver Ellen Merete Wilkens Finnseth. Hon döptes i samma dopfunt som sina förfäder, i en stenkyrka på den danska landsbygden. Som många andra danska flickor fick hon en kopia av Dagmarkorset i dopgåva. Korset har fem ingraveringar. Tre av bilderna är välbekanta: Jesus, Maria och Johannes döparen. Vad hon inte förstod förrän långt senare var att de andra två föreställer Johannes Chrysostomos och Basileios den Store.
Hennes berättelse handlar om en resa långt bakåt i kyrkans historia, där mötet med dessa och andra kyrkofäder kom att få avgörande betydelse, men där hon samtidigt växt i tacksamhet över sitt eget lutherska arv. Ellen Meretes historia ställer en viktig fråga: Är det tillåtet att räkna hela kyrkans mångfald till sin egen familj, och förbli där man är?

”För den som avgjort sig ”för den som avgjort sig finns bara vägen framåt kvar/och ett envist beslut, att varje dag förnya.” Orden är Marie Tonkin Redas i Karmelitisk triptyk, och bildar övergång till benediktinmunken Ingmar Svantesons essä över två centrala begrepp i den kristna andliga traditionen: stabilitas och peregrinatio. Det senare är latinets ord för pilgrim. Det förra är en grundbult i västerlandets stora klosterregel, författad av Benedictus av Nursia i en tid när rastlösheten bredde ut sig i senantiken och även smittade de kristna.
Uppmaningen till stabilitet och trofasthet blev det imperativ som gjorde klosterrörelsen till en profetisk motkultur i samhälle och kyrka. I likhet med Benedictus visar Ingmar Svanteson på en gyllene väg där två motsatta ideal – förankringen och rörelsen – förhöjer varandras värde. ”Stabilitas behöver peregrinatio för att inte upplösa sig själv”, konstaterar han, på samma gång som pilgrimen behöver förankringen för att inte gå vilse eller ge upp. Visdomen i den gamla klosterregeln är som nedtecknad för en tid som vår.

Den tidiga kyrkans källor den tidiga kyrkans källor har utgjort återkommande inspiration för denna tidskrift. Nu har två unga präster, Tobias Hadin och Kristoffer Lignell, utkommit med en bok om den äldsta kända kristna skriften efter Nya testamentet, Didaché. Men intresset är inte i första hand historiskt. De beskriver Didaché som ett ”stickprov” från den tidiga Jesusrörelsen, och vill visa hur det sätt på vilket de första kristna tränade lärjungar är tillämpbart i dag. ”Vårt möte med den här lilla skriften – som det inte tar mycket mer än 20 minuter att läsa igenom – har inneburit en omvärdering för oss i vad det innebär att vara en lärjunge till Jesus”, berättar de i ett samtal om att rota sin kristna tro i urkyrkan och ändå förbli en modern människa.

Peregrinatio betyder peregrinatio betyder egentligen främling. För de tidiga kristna var tanken enkel: vårt hemland, målet för vandringen, är himlen. Men när vi söker våra rötter i jorden, i trakter där våra föräldrar och förfäder växte upp, är det samtidigt för att bättre förstå oss själva. Maria Küchen besöker jorden och skogarna i Jämtland som födde och närde hennes föräldrar och farföräldrar, och hör sig själv säga: ”Jag är en främling i det här landskapet men landskapet är ingen främling i mig”. Så vad för slags rot är det egentligen vi talar om? ”Har människan alls några rötter i det timliga?” frågar hon sig i en essä om minnets betydelse och om att trotsa tyngdlagen.
Var det inte just det Symeon styliten försökte göra när han byggde sin pelare allt högre? ”Du söker Höjden medan du är nära jorden”, sjunger kyrkan i sin liturgi när hans minne firas. Och Maria Küchen konstaterar om människan: ”Hennes rötter i himlen drar henne hem.”