Tårarnas gåva

Nummer 1 | Årgång 5 | 1998

Pilgrim frams 1998-1




ÖPPNING- Peter Halldorf
SYNDERSKA ÄR DITT NAMN - Susanne Rikner
TILL EN SYSTER UTAN NAMN - Liselotte Johansson
VAD SÄGER EN GRÅTANDE NACKE? - Bengt Pohjanen
DE GRÅTANDE ÖKENFÄDERNA - Gunnel Vallquist
TÄNKESPRÅK: ETT RENANDE FLÖDE - Samuel Rubenson
KRÖNIKA: TÅRARNAS POESI - Torsten Kälvemark
NÄR FÅR SJÄLAVÅRDAREN GRÅTA? - Esbjörn Hagberg
LOD - Carl Henrik Rehnström
EN BISKOPS TÅRAR - Martin Lind
KLASSIKER: "FÄLL ICKE FLER TÅRAR" - Henric Schartau
HENRIK SCHARTAU OCH DET STORA ALLVARET - Anders Piltz
BIBLIOTEKET:
PROSTEN AVVAKUMS LEVNADSBESKRIVNING av honom själv nedtecknad - Biörn Fjärstedt
ATT LEVA I GUDS NÄRVARO av Broder Lorens - Lena Bergström
ÖSTKYRKANS MYSTISKA TEOLOGI av Vladimir Lossky- Peter Halldorf
RETREATER MED PILGRIM
RETREATGUIDE
SANDKORN

Öppning

När pilgrim inleder sin femte årgång är det med oförändrat utseende och ärende. Syftet med vår tidskrift är uppbyggelse. En mission vi delar med all god andlig litteratur.
Vad innebär ”uppbyggelse”?
”Uppbyggelsen förmedlar en religiös erfarenhet, den religiösa erfarenheten ger tröst, och vårt behov av tröst är oändligt”, skriver professor Sture Linnér i inledningen till sin egen, nyligen utkomna översättning till svenska av Palladios Ökenfäderna (Artos) från fyrahundratalet.
Tröst. Detta är alltså den andliga erfarenhetens eftermäle. Det var tröst Symeon i templet äntligen fick erfara efter en hel levnads väntan. Det är i förhoppning om tröst vi går till kyrkan. Det är i brist på tröst vi går besvikna därifrån.
Varför är det så ont om tröst i vår tid? Är det för att det är så ont om tårar?
Varför lyckas inte predikanten trösta trots att predikan är bräddfylld av bekräftelse? Är det för att han inte gråtit över sig själv? Varför förblir vi retliga och rastlösa trots alla övningar i självbejakelse? Är det för att våra ögon aldrig tåras när vi ser in i våra egna hjärtan?
Jesus predikar på berget om tårarna som tröstens förebud. Den gråtande skattas lycklig. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.” Och om vi inte sörjer? Är det för att vi insupit den falska trösten, den som intalar oss att allt står väl till, den som är lika lättvunnen som en bingovinst? Och lika snabbt överstånden.

När detta nummer utkommer befinner vi oss i den stora påskfastan, tårarnas tid under kyrkoåret, och en tid som för många blir allt viktigare. Fastan är en kallelse till självprövning. Vi bjuds en sanningsspegel att hålla upp framför våra liv. Vad skulle hända om vi som kristenhet såg vår egen spegelbild?
Vi skulle sannolikt få sorg. Vi skulle sörja över lättsinnet i våra gudstjänster och lättjan i vårt böneliv, över den spefulla tonen i våra debatter och högmodet i den egna skarans förträfflighet, över vårt inre armod och våra stolta later.
Insikten skulle med fruktansvärd kraft drabba oss: utan bot och bättring riskerar vi att förlora vår själ.

I den ortodoxa kyrkan firas onsdagen i Stilla veckan till minne av synderskan som tvättar Jesu fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår. En meditation över denna evangelieberättelse inleder vårt nummer. Vilken sort var dina tårar? frågar Susanne Rikner när hon möter kvinnan vid Jesu fötter. Det finns ju många sorter. Sentimentalitetens. Trötthetens och vanmaktens. Bitterhetens. Nej, det var ingen av dessa tårar hon grät, inte nu längre. Än mindre var det de ”ormatårar” som Bengt Pohjanen mjölkar sin stäva full av.
Hennes tårar var syndaångerns och förkrosselsens, den nåd som våra fäder och mödrar i öknen hade begåvats med. Men denna gåva, skriver Gunnel Vallquist, innebär inte sorg som efter en svår förlust, och absolut inte dysterhet: ”Förkrosselsen är oskiljaktig från hoppet.” Eller som Samuel Rubenson uttrycker det i sin betraktelse över en ökenmoders tänkespråk: ”Tårarna är inte sorgen; de finns på andra sidan. Det är om du inte fått tårarnas gåva du behöver sörja.”
Det är framför allt i den ortodoxa traditionen som uttrycket ”tårarnas gåva” levt och lever stark. Den finlandssvenske författaren Tito Colliander hörde inte bara hemma i denna tradition; han förstod den som få. Torsten Kälvemark – själv ortodox – citerar i sin krönika en av många insikter som förts vidare av Colliander: ”I gråten har den gråtande tagit avsked av sin egen förmodade styrka.”
Att ta avsked av sin egen styrka. Är det inte just det som är början till all verklig styrka? Början till allt andligt ledarskap. Sådana tankar väcks hos mig vid läsningen, både av Esbjörn Hagbergs artikel om själavårdaren som djupt ned i smärtan identif ierar sig med konfidenten och Martin Linds personliga berättelse om hur ögat vättes vid en smärtsam insikt: visioner om förnyelse kan ibland bli en börda mer än en sporre.
Personlig färg har även detta nummers ”hagiografiska” artikel. Ett brev av Henric Schartau, under vinjetten klassiker, följs av en skildring av denne präst och den märkliga väckelse som uppstod kring honom. I ”Henric Schartau och det stora allvaret” återvänder Anders Piltz till platsen för uppbrottet i sitt eget liv.

En människa kan inget ta sig om det inte blir henne givet, säger evangeliet. Allra minst kan hon ta sig ”det salt som aldrig mister sin sälta”, som Liselotte Johansson i sin kontemplation kallar tårarna. Man kan inte styra sina tårar. Varje försök blir patetiskt.
Hur benådas man med tårarnas gåva?
En av bilderna i detta nummer föreställer en skulptur av Carl Henrik Rehnström i Byske. ”Lod” kallar han en tretton kilo tung järnklump. ”Vi kanske alla behöver en tyngd i våra liv”, skriver skulptören på en medsänd lapp och tillägger: ”Den större kärleken är tyngd och tystnad.”
Denna lilla papperslapp räcks härmed till någon.