Tro

Nummer 1 | Årgång 22 | 2015

Pilgrim frams 2015-1
Är inte tillgänglig för digital försäljning än men går att beställa i tryckt form.

Öppning - peter halldorf
Trons vittnen - marie tonkin reda
”Har ni ännu ingen tro?” - john sjögren
Dunkel natt - grethe livbjerg
Vad har kärleken med tron att göra? - patrik hagman
Tron är inte vad vi trodde - jonas holmstrand
”De som känner dig, Herre, litar på dig” - liselotte j andersson
Samtalet: ”Utan gudstjänst kan tron inte leva” - pilgrim möter växjö stifts nye biskop, fredrik modéus
Herrens bön (iii): Tillkomme ditt rike - alexander schmemann
Klassiker: Fylld av helig Ande - ignacio ellacuría
Vad innebär det att följa Jesus i dag? - mikael löwegren
Om sann gemenskap av Patrik Hagman - maria küchen
Maria, en livsberättelse av Åsa Hagberg - syster anna osb
Jag är bara Nathan Söderblom, satt till tjänst av Jonas Jonson - jan eckerdal
Retreater & möten
Sandkorn

Öppning

Kan man förlora sin tro, ungefär på samma sätt som man tappar en portmonnä?

Det frågar sig den franske författaren Georges Bernanos, en gisslare av ljumhet, fåfänga och trångsynthet, i sin stora roman Prästmans dagbok. Boken från 1930-talet har nyligen kommit i ny utgåva på svenska. Den unge prästen, ledare för en förvildad och andligt förfallen fransk
bondförsamling, befinner sig mitt uppe i en intensiv andlig brottning. Han är drabbad av en förfärande prövning i sitt trosliv. Men han värjer sig inför talet om att ”förlora sin tro”. ”Jag har inte förlorat tron”, säger han, och uttrycker sympati för gamla biktfäder som ställer sig skeptiska gentemot ”dessa intellektuella kriser”.

Bernanos prästman konstaterar nyktert: ”Man förlorar inte sin tro. Den slutar upp att prägla ens liv, det är alltsammans.”

Här ges en utgångspunkt för denna utgåva av Pilgrim. Tron kan varken förvärvas eller förloras. Den består i ett möte, och skänks som gåva. Den har inte sin hemvist i hjärnan, inte heller i samvetet. De religiösa föreställningar som en bildad människa kan skjuta undan till ett hörn av hjärnan, för att då och då plocka fram och grubblande iaktta, kan därför knappast kallas för tro, menar Bernanos. Sådana idéer kan förvisso förloras, de håller knappast måttet när förtvivlan ansätter själen. Tron däremot kan stå orubbad i de förfärligaste av tillstånd, ”när orden inte längre bär”, som Liselotte J Andersson uttrycker det längre fram i detta nummer. Eftersom tron, med Patrik Hagmans ord, ”inte beror av vår förmåga att övervinna tvivlet”.

Just därför behöver vi oavbrutet lyssna till trons vittnen, de som inte bara vittnar om sin tro, men genom sin tro. Porträtten i Hebreerbrevets berömda elva behöver inga kommentarer. Det gäller även de porträtt som Marie Tonkin Reda inledningsvis tecknar i en modern version av Hebreerbrevet 11. Här ges ord att meditera över i fastetid. Som när syster Marie Angelique säger: ”Trons väg börjar där vi står. Den går rakt genom tomheten. Och den för till stor glädje.”

Även John Sjögren lutar sig mot dem ”som pekat ut färdriktningen och visat att marken bär”. I en närläsning av berättelsen i Markusevangeliets fjärde kapitel, om Jesus och lärjungarna i stormen, reflekterar han över vad tron består av: en insikt om att vi varken kan eller behöver bära oss själva.

Just denna insikt blev livsavgörande för Grethe Livbjerg som berättar om hur hon som ung slet med frågan: ”Trodde jag på rätt sätt?” I den pietistiskt präglade uppväxtmiljön kastades visserligen gärningarna ut genom framdörren, men ”den värsta av dem kom in genom bakdörren”: tron blev en gärning, en prestation. Och när mörkret infann sig och människor i hennes närhet upplevde hur tron tagits ifrån dem, fanns inga redskap att tolka det som skedde. Först när Grethe Livbjerg många år senare läste Johannes av Korset fick hon ljus över såväl sin egen som sina vänners troskriser.

De inledande artiklarna ställer oss på olika sätt inför frågan vad Bibeln menar med tro. Vad betyder egentligen det grekiska verbet pisteuein, som i våra biblar översätts med tro? För att få frågan besvarad tog vi hjälp av en nytestamentlig exeget, Jonas Holmstrand, som ägnat åtskillig tid åt att forska kring begreppet tro i Nya testamentet. De slutsatser han kommit till är minst sagt tänkvärda. Tron är så mycket mer än antaganden om Gud, den handlar inte ens bara om förtröstan, snarare om
en hållning. ”Tron är i själva verket kännetecknande för Jesu hållning”, skriver Jonas Holmstrand i en artikel som är värd en eftertänksam läsning. Här öppnar sig perspektiv som radikalt påverkar vår förståelse av en rad centrala texter i Nya testamentet.

Att tron som hållning förutsätter en gemenskap är i vår tid inte alltid så självklart som det borde. Fredrik Modéus, som i påsktiden vigs till biskop i Växjö stift, beskriver det han var med om under sina år som kyrkoherde i Helgeands församling i Lund som ”en väckelse”. Det var en väckelse där människor upptäckte att allt inte hänger på mig, ”varken på min tro eller mina tillkortakommanden”, som han uttrycker det. Brännpunkten i denna väckelse var en gudstjänstförnyelse som innebar att
man gick från att vara ”gudstjänstbesökare” till att bli ”gudstjänstfirare”. Sedan dess vet Fredrik Modéus: ”Utan gudstjänst kan tron inte leva.”

Avslutningsvis skriver Mikael Löwegren, 25 år efter deras martyrium, om jesuiten Ignacio Ellacuría och hans vänner i El Salvador som gav sina liv i kampen för tron och den rättvisa som samma tro kräver. Berättelsen är en stark påminnelse om hur tron till sitt väsen är kamp långt mer än förfinade idéer. Men inte så mycket en intellektuell kamp som en kamp för att bevara sitt hjärta ofördärvat. Därför är tron något som måste prägla en människa. Som Bernanos uttrycker det: Man förlorar inte sin tro. Men man kan förlora hjärtats oskuld, när tron slutar upp att prägla ens liv. Det är
alltsammans.