Trofasthet

Nummer 3 | Årgång 4 | 1997

Pilgrim frams 1997-3



ÖPPNING - Peter Halldorf
TROHET MOT VAD? - Owe Wikström
PILGRIMSPSALM - Jonas Jonson
ALL YOU NEED IS LOVE - Magnus Malm
TROFASTHETENS ANSIKTE - Liselotte Johansson
KALLAD TILL TROFASTHET - Ingmar Svanteson OSB
ETT TECKEN FÖR VÄRLDEN - Syster Anna OSB
KRÖNIKA: HUR NÖDVÄNDIG ÄR PRÄSTEN? - Gunnel Vallquist
KLASSIKER: KÄRLEKENS DÅRSKAP - Thérèse av Lisieux
THÉRÈSE AV LISIEUX: DEN RAKASTE VÄGEN TILL GUD - Wilfrid Stinissen i samarbete med en karmelitnunna
PILGRIMSVÄGAR: ABBEY OF GETHSEMANI - Janne Carlsson
TÄNKESPRÅKET: MÖTE MED MIDDAGSDEMONEN - Samuel Rubenson
BIBLIOTEKET:
HEDENS LUSTGÅRD av Mikael Billemar - Carl Henrik Rehnström
MIN VÄG ÄR FÖRTRÖSTAN OCH KÄRLEK av Thérèse av Lisieux - Ylva-Kristina Sjöblom
ATT LEDA - MÄNNISKOR av Christian Braw - LarsOlov Eriksson
RETREATER MED PILGRIM
SANDKORN

Öppning

Vad skall vi göra med vår leda?
När livet är tristess och meningslöshet, när drömmarna malts till grus och visionerna tappat geisten ställs människan inför det avgörande livsprovet. Plötsligt, som vore allt skickligt iscensatt, dyker nya möjligheter upp. Och det väser i själens djup: ”Bryt upp!”
Scenariot är välbekant. Hur skall jag tyda den torka jag upplever i mitt inre och i mina relationer? Hur skall jag ställa mig till det nya som erbjuder en förändring av min situation? Frågor som dessa är centrala i den andliga vägledningstraditionen. Råden som ges rymmer många nyanser, de förenklar aldrig, men bottnar alltid i djupa insikter i den mänskliga naturen i förening med en stor inlevelse i evangeliet. Hur vi reagerar på råden visar sig i den frukt våra liv frambringar.

Ordet om trädet och frukterna hör till de viktigaste i evangeliet. De är ett kriterium inför vilket alla är lika, den radikale såväl som den renlärige. De dömer utan anseende till ismer och idéer. Detta ord kan vara nyttigt att bli påmind om varje gång vi är ute för att ”slå fast” Sanningen. Människor med läggning åt det förenklade hyser ett gillande för raka besked, sådana som inte darrar på handen när det kommer till antingen eller. Tradition eller förnyelse? Upprepning eller uppbrott? Om livet rymmer både och blir det mindre entydigt, inte lika lätt att fånga i kvicka paroller. Enklare är att leva med etiketter.
Alla vet vi att den trygghet som kommer därur är skenbar. Denna önskan att få ordning på tillvaron var upprinnelsen till gnosticismen. Frustrationen över att inte få saker att ”gå ihop” löste gnostikerna med en drastisk dualism: Om Gud är god kan han inte ha skapat en värld som är ond; alltså måste skapelsen till sitt ursprung vara ond.
Den gnostiska dualismen är ett tema med oändliga variationer. Varje gång bottnar det i en oförmåga att leva med ett mått av osäkerhet: trons språng mot de sjuttio tusen famnarnas djup. ”Språnget” förutsätter kärlekens enfald: att avstå kravet att äga, förfoga över och bli ögonblickligen tillfredsställd av den andre. I uthärdandet av denna osäkerhet övar vi tillit – och tillförs nytt liv.

Behovet av säkerhet däremot – ”Det måste kännas rätt” – öppnar en försåtlig väg mot trolöshet; vi inbillar oss att den visshet och förnyelse vi längtar efter alltid kräver något nytt. Den öronbedövande uppbrottets retorik har ställt de vackraste av ord – förnyelse, kärlek, frihet – i trolöshetens tjänst. Och vem säger emot? Man vill ju inte bli betraktad som bakåtsträvare och moralisk polis.
Själva vår längtan efter förändring är ett livstecken. Frågan är inte utveckling eller ej – utan hur. Samtidens melodi är genvägsmakeri. Därmed inte sagt att det är så enkelt att uppbrottet alltid är av ondo. Ibland kan det vara svårt att omedelbart avgöra om ett uppbrott är en flykt eller en kallelse, eller om en upprepning kommer av halsstarrighet eller trofasthet. Ordet om trädet och frukterna hjälper oss då med tydningen.

Den tilltagande erosionen i kyrka och kultur – svagheten för flyktiga sensationer, sammanblandningen av rörelse och liv – signalerar knappast behovet av fler och raskare uppbrott. Behovet av människor som exemplifierar hur man kan stanna kvar i en svår situation, var och hur den än utspelar sig, är däremot stort just nu. Således har vi bett ett antal människor skriva om trofasthet. Inte bara som en dygd, än mindre som en fråga om moralisk upprustning, men framför allt som något som rör kärleken. Magnus Malm visar på hur legitimeringen av trolöshet hör samman med omdefinieringen av kärleksbegreppet. Och Ingmar Svanteson påpekar att trofasthet varken är ett moraliskt krav eller ett ideal att uppnå. Det är en kallelse att besvara för att bli lik honom som kallar. Stabilitet är den andliga konstens verktyg. Sinnebilden för denna stabilitet är klosterlivet, kärlekens skola, något vi påminns om i Syster Annas artikel om Heliga Hjärtas Klosters framväxt liksom i Janne Carlssons pilgrimsresa till Abbey of Gethsemani. Liselotte Johansson påminner om Gud: ett ansikte av trofasthet, som inte kan utplånas ens av mänsklighetens samlade svek, och i Tänkespråket behandlar Samuel Rubenson middagsdemonens favorit, ledan. Under vinjetten Klassiker möter vi hundraårsjubilerande lilla Thérèse – kyrklig förnyare på kärlekens väg. På tal om förnyelse: i en personlig krönika berör Gunnel Vallquist en känslig men för den ekumeniska gemenskapen inte oväsentlig fråga: Är förutsättningen för att leda nattvarden en vigning eller ett uppdrag?
Till inledning frågar sig Owe Wikström om inte trolösheten mot kyrkor som dåligt möter den andliga hungern kan vara ett tecken på en längtan efter en djupare trohet. Vi längtar mer än någonsin efter människor som ”har erfarenhet av och inte bara boklig kunskap om det inre livet.”
Sådana människor är sällan moraliska, deras drivkraft är inte etisk, likväl får deras ord etiska konsekvenser. Vi lyssnar till dem även när deras råd är kärva, när den sanning de ställer oss inför skingrar myterna i våra liv, eftersom vi märker att de tillrättavisar oss i kärlek. De bekräftar bara vad vi innerst inne vet: ledan botas bäst med trofasthet och tålamod.