Trons gåva

Nummer 3 | Årgång 7 | 2000

Pilgrim frams 2000-3




ÖPPNING - Peter Halldorf
GUDS SÖKANDE BLICK HAR VÄCKT MIN TRO - Liselotte Johansson
”DEN SOM MISTER SIN TRO FÖR MIN SKULL, HAN SKALL BEVARA DEN" - Bengt Pohjanen
”VI TROR. HJÄLP VÅR OTRO" - Hans Johansson
NÄR SLUMRANDE DJUP I SJÄLEN BERÖRS - Torsten Kälvemark
KRÖNIKA: DEN HVILANDE OCH BIDANDE TRON - Owe Wikström
SAMTALET: "JAG VILL VARA EN LEVANDE MÄNNISKA" - Joel och Dan-Erik Sahlberg samtalar om hängivenhet och trons mognad
BREVET: "MIN OCH GUDS PERSONLIGA RELATION GÅR INGET VIDARE" - Tomas Andersson Wij skriver brev till Martin Lönnebo och får svar
KLASSIKER: SE MED TRONS ÖGA - Jean-Pierre de Caussade
TÄNKESPRÅKET: FÖRVIRRINGENS DEMONER - Samuel Rubenson
BIBLIOTEKET:
LIVET JAG LÄNGTAR EFTER av John Ortberg - Runar Eldebo
DE 7 DÖDSSYNDERNA av Inga-Märtha Ericsson - Ingmar Svanteson
THE INTIMATE MERTON - His Life from His Journals - Janne Carlsson
RETREATER MED PILGRIM
SANDKORN

Öppning

Men skall människosonen finna tro på jorden när han kommer?”(1) Redan Jesus profeterade om svåra tider för tron. Man behöver knappast ha läggning för religiösa grubblerier för att känna av det i sitt eget hjärta. Och värre lär det bli. Från sin grotta i öknen bidrar Samuel Rubenson med urskillning: ”Trolöshet och förvirring är ganska säkra kännetecken på att det är demoner i farten.”
Nej, tron är inte längre självklar, likt luften vi andas och brödet vi tuggar. Och kanske är det inget att förvånas över. När den troende uppfattas som någon som funnit svaret på en fråga, av ungefär samma slag som att 2 + 2 = 4, tillhör hon redan de utdöende arterna. Den senare kunskapen skall visserligen inte föraktas, men när den blandas i trons bägare blir den ett långsamt verkande gift med dödlig utgång.
Dock. När den myckna kunskapen tar livet av gudskunskapen, som inte bygger på vad vi lärt i böckernas värld eller iakttagit på teknikens skärmar, kan det paradoxalt nog bidra till en rening av kristendomen. Äntligen kan tron födas på nytt. Den tro som inte är vetande, inte heller upplevelse, än mindre tvärsäkerhet. Men gåva. Den helige Andes gåva.

”Inte under något skede av mitt liv har jag sökt Gud”, skriver fransyskan Simone Weil i ett av sina brev. Och tillägger senare: ”Kristus själv steg ned och grep mig.”(2) Hennes vittnesbörd för tankarna till Paulus ord i Romarbrevet: ”Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande.”(3) Vågar man tro så? Det är inte jag som väljer tron, det är tron som väljer mig.
Samma tanke, fast med lite andra ord, ger Liselotte Johansson uttryck för i den inledande artikeln: ”Min tro har inte väckt Gud till liv. Guds sökande blick har väckt min tro och tillit.” I en tradition där den mänskliga viljan och det personliga beslutet kraftigt betonats blir en sådan hållning besvärande. En rad frågor reser sig: om allt är gåva och upp till Gud varför tror då inte alla? Eller är gåvan given alla?

I en mustig och profetiskt bitsk predikan i Lars Levi Laestadius anda framhåller tornedalsförfattaren Bengt Pohjanen att tron är en urdrift hos människan, lika naturlig som sexualdriften eller behovet av värme och sömn. Trosdriften kan inte utsläckas men den kan missbrukas, och när en drift blir tillräckligt stegrad övergår den i sin motsats. Ateisten är en trosmissbrukare, menar Pohjanen, och det som missbrukas kan inte repareras. Det måste födas på nytt.
Så vad är att göra? Det finns en uppenbar risk att allt tal om ”tro” leder till självbespegling, en upptagenhet av min egen tro eller brist på tro. När Hans Johansson, pastor i Tomaskyrkan i Stockholm, leder sina läsare in i ett bibelstudium om trons gåva utifrån Paulus undervisning i Första Korinthierbrevet, summerar han: ”Trons gåva ges i en brytpunkt som uppstår när medkänsla med människor och lidelse för Guds ära möts.” Och när Owe Wikström i sin krönika tar Pontoppidan till själasörjare, finner han att det inte är graden av tro som betyder något, utan riktningen. Frågan om man fått trons gåva eller inte är ointressant. Men ”den som riktar sin längtan mot Kristus skall veta att just detta är tro”; hos Pontoppidan den ”bidande tron”.
Medan ett samtal mellan Joel och Dan-Erik Sahlberg berör hur tron förs vidare från far till son, tar Torsten Kälvemark upp den intressanta frågan om hur andlig erfarenhet meddelas genom ”lyssnande”. Med utgångspunkt i den kända paulinska satsen ”tron kommer av predikan”, och genom exempel från Margit Abenius och Tito Collianders författarskap påminner han om att ”lyssnandet” inte endast står i förhållande till vad vi ”hör” med våra öron. Vilken är egentligen det religiösa språkets egenart?

Brevskrivande har i alla tider varit en viktig form för att meddela andlig vägledning. Under en ny vinjett får vi i ett antal nummer ta del av brevmöten, nutida och ur historien, mellan människor. Först ut i denna serie skriver Tomas Andersson Wij ett personligt brev till Martin Lönnebo, där han sätter ord på en sorg många lär kunna dela: förlusten av en personlig gud, som ser mig och älskar mig.
Hur svarar man när lösningen inte ligger i att få svar på en fråga? Kanske som biskopen, med en fråga: Vad vill Kristus mig? ”Det är svaret på den frågan som allena kan bana väg för kristen tro och bevara den.” Med andra ord, spiritualiteten måste komma före dogmatiken, erfarenheten före läran. Den erfarenhet som handlar om efterföljelse och uthållighet. ”Kanske framtidens kristna värld”, skriver biskop Martin, ”föds ur glipan mellan befogat tvivel och trofast, uthållig, envis, halsstarrig, outtröttlig kärlek.”
Är det möjligen just detta som är ”gåvan att tro”? Att med Pontoppidan ”bidande” hålla ut? Inte erövra den absoluta vissheten, men hålla ut. Tro stavad trofasthet. Med Samuel Rubenson när han fortsätter att slå på sin spik: ”Att hålla fast vid det som Gud viskar i ens inre.”
På den vägen, de benådade ögonblicken när en tillit skänks hjärtat ”genom den fråge- och svarslösa kärlekens omfamning” (s 31); när världen blir så genomskinlig att vi, vad vi än ställs inför, med ett av trons stora vittnen, Jean-Pierre de Caussade, dåraktigt utbrister : Dominus est – Det är Herren!

1  Luk 18:8 (Giertz), 2  Simone Weil: Väntan på Gud, s 30, 36, 3  Rom 9:16