Trons mod

Nummer 3 | Årgång 9 | 2002

Pilgrim frams 2002-3





ÖPPNING - Peter Halldorf
NÅD UNDER HOT - Runar Eldebo
DU MODIGA KVINNA - Liselotte J Andersson
MED KORTA TÄLTPINNAR - Harald Olsen
GÅ RAKT GENOM PRÖVNINGARNAS HAV - Isak Syriern
VAD SKULLE MÄSTAREN HA GJORT? - Knut Grønvik
KRÖNIKA: ÖGONMÄRKE: DE TING SOM INTE SYNS - Ylva Eggehorn
”DEN KRISTNA DÅRSKAPEN: ATT VÅGA VARA DÄR NERE” - Jan Erixon och Bengt Pohjanen samtalar om evangelium enligt Dostojevskij
KLASSIKER: VÅR HERRES VÄRJFÄKTARE - Dikter av Nils Bolander
NILS BOLANDER: FRÅN ORO TILL ORO - Tomas Sjödin
FRÅN KYRKANS LUSTGÅRD (II) - Per Åkerlund
BIBLIOTEKET:
DJUP ROPAR TILL DJUP av Johannes Tauler - Christian Braw
DEN GUDOMLIGA EKONOMIN av Lars Thunberg - Peter Halldorf
STORA BÖNBOKEN - Ylva-Kristina Sjöblom
RETREATER
RETREATGUIDE
SANDKORN

Öppning

Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, så blir det så.”(1)
Man behöver inte läsa länge i evangelierna för att slås av det oförfärade mod som utmärker Jesus i hans liv och handlingar. I de uppfordrande orden till hans lärjungar får vi en inblick i den tro som bar honom genom yttre motgångar och inre stormar. En tro som utmanar genom sina djärva anspråk och sin självklara tillit.
Evangelisterna radar upp många liknande berättelser, händelser där Jesus utmanar politiskt korrekta föreställningar och rådande religiösa tabun. Hans uppgörelser med såväl lättja och likgiltighet som benhård rigiditet vittnar om en stark inre frihet. Att med sådan självklarhet och utan fingrar i luften namnge hyckleriet, tilltala de makter som eggar till hat och uppror, och förkunna sanningen där lögnen upphöjts till norm, har sitt pris. ”Mig hatar världen”, förklarar han, ”därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda”.(2)

Källan till Jesu mod är hans oreserverade förtröstan till Fadern, i vars gemenskap och kärlek han oavbrutet lever. Han vet vem som har sänt honom, vet att han aldrig talar i egen sak. Han vilar i medvetandet om att hans liv är förenat med Fadern. Det är inte han själv som talar, utan Fadern som talar och handlar genom honom. Inte så att Jesus är en viljelös marionett. Han är när som helst fri att handla på ett annat sätt än han gör. Men genom sin överlåtelse åt Fadern har han avstått från sig själv. Att göra dens vilja som sänt honom är hans mat och dryck.
Denna självuppgivelse skänker en frihet, okänd för den människa som är sitt eget ”projekt”. Den som inte behöver försvara sig, göra sig gällande eller vara upptagen av hur hon uppfattas av andra – över henne har denna världens herre ingen makt. Hon är fri och behöver inte kråma sig i kamerornas sken. Hennes mod är inte modet hos den som försöker hävda sig eller bevisa sitt oberoende. Hon vilar bara i erfarenheten av den kärlek som övervunnit all rädsla.
Jesu ord om bergen som på trons befallning häver sig upp och kastar sig i havet är inte för ett ögonblick ämnade att provocera eller väcka sensation. Att lägga beslag på dessa ord vore inte mod; det vore dumdristighet. Förtröstan, inte våghalsighet, är trons karaktär. Det osynliga, inte det synliga, är dess riktmärke. Guds ära, inte människors applåder, är dess åtrå.

I detta nummer uppehåller vi oss vid det mod som växer ur människans möte med den uppståndne Kristus. I den inledande temaartikeln visar Runar Eldebo hur ”trons hjältar” inte är gestalter som lyfter sig själva i håret och åstadkommer det omöjliga. Deras mod är inte tillkämpat. De lutar sig tillbaka och vilar i något befintligt.
Vad som befinner sig under hot är vår tro på verklighetens beskaffenhet. Och de som utmanar våra tvivel på verkligheten är ofta ”dårarna”, dessa vars enda dårskap består i att de insett sanningen och handlar därefter, oberoende av vad de yttre omständigheterna säger dem. Varför har den kananeiska kvinnan modet att överskrida så många gränser? frågar sig Liselotte J Andersson. Handlar det inte om förtroendet för honom som hon kallar Herre och Davids son? Vet hon kanske mer om honom än hans egna lärjungar? Trots sin förtvivlade belägenhet har hon, med Ylva Eggehorns ord, ”modet att inte förtvivla”. Och hon får sin tro ”recenserad”: ”Kvinna, din tro är stark. Det skall bli som du vill.”(3)

Men de som låter sig ledas av tron upplever aldrig sig själva som modiga. I hjärtats enfald går de ”rakt genom prövningarnas hav”, skriver Isak Syriern, och först när de kommit fram ser de hur svår vägen varit. ”Då tackar de Gud. Ty han har fört dem genom trångmål och klyftor och över branter och bråddjup utan att de visste om det.”
Genom havet färdades i bokstavlig mening de keltiska munkarna. Om dessa pilgrimers mod att lämna det trygga och välbekanta och kasta sig ut, skriver Harald Olsen. Men också om det motsatta: modet att förbli där man är. Intressant nog visar författaren hur denna dårskap i själva verket sprang fram ur mötet med den egna kluvenheten. De djärva pilgrimsfärderna var bothandlingar snarare än andliga atlet- ers stordåd.

Detta slag av mod – ”nu vågar jag vara en syndare” – har Bengt Pohjanen och Jan Erixon funnit hos Dostojevskij. I samtalet om hur läsningen av den ryske författaren påverkat deras tro är de överens om vad den kristna dårskapen handlar om: Kristus är den som alltid kommer underifrån, aldrig uppifrån. Att följa honom är att tänka annorlunda, att vända om, att våga vara där nere. Eller, som Knut Grønvik uttrycker det i sin artikel, att ställa sig frågan ”Vad skulle Jesus ha gjort?”
Egentligen var det just denna fråga som drev Nils Bolander när han vässade sin penna. Att läsa hans dikter gör knappast våra liv bekvämare – lika lite som läsningen av evangelierna gör det – kommenterar Tomas Sjödin. ”Möjligen kan de ta oss från en oro in i en annan. Ut ur vår egen åsyn och självupptagenhetens ytbekymmer, in i det äventyr som väntar där ropet i världen tas på allvar.”

1 Mark 11:23, 2 Joh 7:7, 3 Matt 15:2