Trons poetik

Därför är språket en avgörande del av människans rotsystem.

 av Andreas Nordlander

Första gången jag hörde poesi, och verkligen la märke till det, var när de gamla bad. Vanliga tanter och farbröder som inte ägde någon större bildning, och som jag annars inte tänkte på som några vältalare, öppnade sin mun i bön och sa saker som ”Du som kallar på det som inte är såsom vore det till och det blir till”; ”Du som leder konungars hjärtan såsom vattenbäckar”; ”Du som spänner upp himlavalvet likt en duk”. Som barn uppfattade jag inte referenserna och allusionerna till Paulus, Ordspråksboken och Jesaja, men jag fascinerades av att man kunde tilltala Gud på det viset. Mer än så – jag drogs in i den världen, in i en språkvärld som visade sig vara rik och rymlig, och jag gjorde mig tidigt en sorts hem där.

Fantasi och föreställningsförmåga formades av den typen av språk, vilket jag snart nog lärde mig att själv finna, inte minst i den urgamla judiska sångboken – Psaltaren. Det finns många anledningar att älska Psaltaren, men en av dem är att den författare som står bakom många av sångerna, David, konungen av Jerusalem, inte först och främst var herde, krigare, syndare eller helgon – utan diktare. Signifikant nog är detta primära vittnesbörd om Israels relation till Herren ett diktverk utan motstycke. Psaltaren blottlägger den mänskliga själens anatomi, som reformatorn Jean Calvin uttryckte det i sin stora kommentar. Trons språk är därför från början poetiskt, trons liv en ursprunglig poetik. Den katolske teologen Hans Urs von Balthasar säger visserligen med rätta att det inte spelar någon större roll om vår introduktion till tron är enkelspårig, trångsynt och intellektuellt kringskuren, eftersom tron i sig själv är så djup och vid att det oavsett var man startar alltid går att finna vägar vidare i dess fascinerande landskap – längre upp och längre in. Men för att kunna leva och blomstra måste trons språk bli poesi; det objektifierande, blodfattiga och relationslösa dödar.

IMG_0433

Vinodlingarna vid klostret San Masseo i Assisi

Varje trädgårdsodlare vet att ett välutvecklat rotsystem är det som avgör plantans hälsa. Något liknande tycks gälla också för människan – utan starka rötter kan hon inte blomstra. Men i det senare fallet är det svårare att sätta fingret på vad vi menar. Vad innebär det för en människa att sätta rötter? Innebär det att vara trogen en plats? Stabilitas loci? Utan tvekan ligger det en sanning i det, inte minst för den ständigt vagabonderande postmoderna själen. Men det kan inte vara hela sanningen, eftersom vi som människor också tycks kunna bära våra rötter med oss. Låt oss istället säga att detta att ha rötter för människans del primärt handlar om att vara inkorporerad i en social gemenskap som formar och ger livet en särskild gestalt, en gemenskap som alltid närs av en uppsättning berättelser om vilka vi är, varifrån vi kommer, och vart vi är på väg.

Om det är så är språket alldeles uppenbart en avgörande del av människans rotsystem, det utan vilket mänskligt liv – som alltid är liv tillsammans – överhuvudtaget inte kan blomstra. Detta visar sig redan på det mest generella planet i det att människan i kraft av att ha ett språk skiljer sig från de övriga djuren (som visserligen kommunicerar, men inte med hjälp av språk i egentlig mening) På det lokala planet visar det sig dialektalt: man bör tala som man gör på den plats varifrån man kommer – att byta dialekt signalerar en radikal rotkapning, ett socialt avståndstagande.

Kort sagt, vår identitet är rotad i en språkvärld, i ord och uttryck, i berättelser och drömmar. Märk emellertid att detta i och för sig inte behöver vara något per automatik gott; det kan också vara så att vår lingvistiska mylla är för näringsfattig, eller rentav toxisk. Tänk bara på alla de barn som växer upp i sammanhang där grundberättelsen beskriver dem som värdelösa och misslyckade, en berättelse som internaliseras och blir en del av deras identitet. Men även i sådana narrativa miljöer måste rötterna sänkas, åtminstone inledningsvis – som människa har man liksom inget val.

Vi blomstrar eller förtvinar alltså som människor i kraft av de berättelser som utgör vår mylla. Och gäller inte detta i allra högsta grad också för det andliga livet? För att blomstra behöver det vara rotat i en levande och näringsrik språklig mylla, i bärkraftiga berättelser. Min egen erfarenhet har varit att när det andliga livet är på väg att förtvina så är språket det första som dör ut. Fenomenet är bekant: Vi hittar inte längre orden, och de ord vi ändå hittar har mist sin sälta, de känns lika tomma som ursköljda konservburkar på köksbänken. Vi kan inte längre be. Vi kan inte längre tala om andliga ting. Språket krymper och tron med det. Till sist har vi knappt ens ett språk för vårt tvivel (ett språk som det för trons äkthets skull är alldeles nödvändigt att äga). Det är då tystnaden sätter in, först i det yttre, sedan i det inre. Andlig stumhet.

Tvivlet är i själva verket värt att stanna vid när det gäller diagnosen av den sjukdom – en rotsjukdom – som vi här talar om. Så länge tvivlet har ett levande språk med vilket det tuktar den alltför självsäkra tron är allting väl. För tvivlet är otänkbart utan den kämpande tron, de är två sidor av samma mynt, vars urgamla symbol är den kämpande patriarken Jakob vid Jabboks vad: Jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig! Så länge vi uppriktigt tvivlar kämpar vi med Gud. Nej, den verkliga faran uppstår först när tvivlet inte längre känns aktuellt, dess språk börjar kännas lite pubertalt och existentiellt – det lockar inte längre i vuxenvärlden. (Man frestas att låna och förvanska Ylva Eggehorns fina uttryck ”språk för en vuxen tro” – kanske behövs också språk för ett vuxet tvivel!) Så infinner sig en känsla av irrelevans, tystnaden tilltar.

Det språk och de berättelser som gav näring åt det andliga livet – och därmed åt livet i sin helhet – har upphört att göra det. Finns det då någonting att göra? Ett gödningsmedel för att väcka rotsystemet till liv? Organiskt material till jordförbättring? I vissa fall är utan tvekan en periods tystnad – några år – renande och nödvändigt för att kunna återerövra ett språk för tron. Men man får inte göra misstaget att tro att man bara kan ta sig ett språk, konstruera det från tomma intet och svinga det som ett redskap. Så fungerar inte språk. Man måste räckas ett språk, träda in i dess värld, lära sig dess möjligheter.

En del av styrkan och hållbarheten i den liturgiska traditionen ligger just här, i möjligheten att träda in i ett konkret gestaltat lingvistiskt rum som formar vilka vi är och ger oss möjligheter att varsebli världen och oss själva på nya sätt. Själv lärde jag mig emellertid samma sak först i en annan tradition, bland människor som såg sig som arvtagare till vad man förr kallade ”läsare”, människor som präglades av sin stora kärlek till bibelordet, och som likt Maria gömde det i sitt hjärta. De saknade förvisso den formella struktur som exempelvis tidegärden och den liturgiska gudstjänsten i allmänhet utgör, och var därmed på gott och ont mer utlämnade åt sig själva. Men den grundläggande intuitionen delade de: att det är möjligt att rota sig så djupt och så vitt i trons språk (vilket alltså inte utesluter tvivlet) att det blir till en ”second nature”, det medium genom vilket världen artikuleras. ”Du som kallar på det som inte är såsom vore det till!”

Jag tillåter mig ett filosofiskt sidosprång för att fördjupa poängen: Under modernitetens glansdagar hade man ofta uppfattningen att språket rätt och slätt avbildar verkligheten såsom en klar spegel – dess funktion var ”mimetisk”. Antagandet var att världen är vad den är och vi människor har direkt tillgång till världen genom våra sinnen, främst synen. Språket förser oss bara med etiketter som vi fäster på de ting som vi varseblir. När den romantiska språkfilosofin, med inspiration från antiken, under tidigt 1800-tal utmanar denna syn gör den det med en klar insikt: språket är inte bara ”mimetiskt” utan också ”poetiskt”. Vad det betyder är att språket inte bara är ett passivt medium, utan en aktiv poetisk kraft som frambringar (gr. poiesis) den varseblivna världen på särskilda sätt. Inte att språket konstruerar en värld ur tomma intet, men att språket och varseblivningen är intimt förbundna. Språket formar blicken, ger oss möjlighet att se vissa saker men inte andra. Kort sagt, de språkliga världar vi är rotade i påverkar vår erfarenhet av världen. Men det betyder också att erfarenheten inte är given en gång för alla, den är dynamisk och levande. Och därmed finns det hopp.

Mot den bakgrunden framstår tidegärdstraditionen och läsarnas bibelpraktiker i ett nytt ljus. De lästa bönerna – kyrkan har alltid premierat psaltarpsalmerna här – är inte bara till för att vi i stunden ska veta vad vi ska säga. Och bibelläsningen, enskilt eller i gudstjänstsammanhang, vill inte primärt ge oss information. Istället handlar det om att lära sig ett språk, att bli flytande, att ges ett modersmål – om att rota sig, att få fäste. Och det är detsamma som att ges möjligheter att erfara världen och sig själv på nya sätt, sätt som tidigare inte var tillgängliga.

Att läsa, meditera över och göra till sin den åttonde psalmen, för att bara ta ett exempel, är därför inte bara att få sig till livs en biblisk beskrivning av världen och människan, även om det är det också. På ett djupare – poetiskt – plan är det att lära sig varsebli världen, sig själv och sina medmänniskor på ett nytt sätt. I koncentrerad form ger Psalm 8 möjligheter att ”läsa” människan på ett annat sätt, hennes litenhet i universum men också hennes värdighet: ”Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom. Du gjorde honom nästan till en gud; med ära och härlighet krönte du honom.” Vi talar här inte bara om teori (som kommer av det grekiska ordet för att se, theoria) eller ens om språket som sådant, utan om ett sätt att vara i världen såsom kännande, seende, talande, tänkande varelser. Men det hänger på huruvida en djupgående internalisering av språket har ägt rum, huruvida vi sänkt våra rötter djupt ner i detta språks mylla, snarare än att bara handskas med orden såsom med externa redskap.

Att våga träda in i en pågående story där Livet själv står i centrum, låta den forma det egna livet, göra den till sin – det är utmaningen för den som vill arbeta med rötterna. Den store 1900-talsteologen Karl Barth reflekterar i sin artikel ”Bibelns märkliga nya värld” över hur bakvänt det kan vara att närma sig Bibelns texter i avsikt att ”översätta” dem till samtida kategorier så att dagens människor kan förstå dem utan att träda in i dem. Men om identitet formas genom att träda in i berättelsen, genom att göra sig ett hem i en rik och rymlig språkvärld, då är just denna ingång i textens märkliga nya värld viktigare än att översätta dess budskap till en värld som i övrigt förblir vad den var.

De gamla bedjarna hade trätt in i den världen, hade gjort den till sin, hade erövrat dess språk och kategorier, och kunde därför skåda världen och sina egna liv i dess ljus. Det är uppenbart att vi inte ska förvänta oss att någonsin bli färdiga med ett sådant företag; det är och förblir en resa, en teologia viatorum – en teologi på väg. Men allt som lever växer ju och utvecklas.

Andreas Nordlander är filosof och teolog och arbetar för närvarande som lektor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han disputerade i Lund 2011 på en avhandling i religionsfilosofi om den franske filosofen Maurice Merleau-Pont. 2014 medverkade han i Pilgrims höstmöte på Nya Slottet Bjärka-Säby.

Denna artikel kommer ifrån Pilgrimsnumret Slå rot.