Tystnad

Nummer 1 | Årgång 17 | 2010

Pilgrim frams 2010-1





Öppning - peter halldorf
Varifrån är du? - susanne rikner
Att återfinna sig själv - maria küchen
Stillhet, du tankens öppning mot ljuset - en ökenfaders lovsång
Svep in dig i tystnad - wilfrid stinissen
Det är inte tal - liselotte j andersson
Livsresan: ”Där och då kom jag till tro” - arne bredberg
Vägleda: Tystnad på gott och ont - per mases
Stum av förundran - andreaz hedén
Klassiker: ”Så länge människan talade, teg tystnaden” - hjalmar ekström
Ljudet från drejskivan - martin lönnebo
I dödens väntrum - ylva-kristina sjöblom
Evangeliets gryning, ljus och kraft: kyrkofädernas skrifttolkning - bo nordin
Om jag glömmer dig, Jerusalem av Sr Sofie O.P. - grethe livbjerg
Retreater & kurser
Sandkorn

Öppning

Vi är på väg mot Påsken, festernas fest under det heliga året, den högtid som allt det nya utgår från och där allt det gamla når sitt slut. Alla som någon gång deltagit i Påsknattens stora gudstjänst, hela årets brännpunkt och höjdpunkt i Kyrkan, där mörkret bokstavligen förvandlas till ljus och de väldiga orden ljuder om att ”döden finns inte mer”, vet att Påsken är så mycket mer än en årlig högtid i almanackan. Kanske är det svårt att riktigt förstå det, svårt att verkligen tro, innan man deltagit i Påsknattens gudstjänst.
Denna saliga natt firar vi början på ett nytt och evigt liv, ett liv som för tvåtusen år sedan uppfyllde graven, ja, hela dödsriket, med ett bländande ljus, och som nu har räckts åt var och en som tror. I dopet tog vi emot detta nya liv, Andens ofattbara gåva. I dopet dog vi med Kristus, begravdes med honom och uppstod för att dela hans eviga liv, säger aposteln. Dopet är mer än en bild av dessa historiska händelser; allt detta sker verkligen i vårt dop. I den Helige Ande blir vi samtida med Kristus i hans död och uppståndelse. Dopet är vår personliga Påsk, vår övergång från död till liv, vilket är ordets innebörd.
Det nya livet är en gåva som radikalt förändrar vår syn på allt i denna tillvaro – inklusive döden. Det vi är med om under Påsknatten är så omvälvande att vi därefter vågar säga: ”Döden finns inte mer.” Jo, döden härjar omkring oss, vi påminns ständigt om den, och en dag skall den komma och hämta oss. Men vår tro är att Påsknatten förvandlade själva dödens natur och gjorde den till en övergång – en Påsk – in i Guds eviga rike. Därför sjunger Kyrkan i öst i sin liturgi denna saliga natt: Med döden nedtrampade han döden, och åt dem som är i gravarna har han gett ett evigt liv!

Varför behöver vi fastetiden? Är det inte för att vi har svårt att tro detta? Fastän vi i dopet har tagit emot det eviga livets gåva, lever vi alltför ofta som om Kristus inte alls har uppstått från de döda, som om Påskens händelser inte gör någon egentlig skillnad i vårt liv.
Vi är så upptagna av alla omsorger, så uppfyllda av bekymmer, så indragna i denna världen och dess väsen, att vi glömmer det fördolda liv med Kristus som vi redan lever hos Gud. Denna glömska är den stora synden, sorgen i Guds blick. Men den sorgen kan, när den slår ner i hjärtat, bli det styng som leder till omvändelse. Fastan är omvändelsens skola. Sorgen förvandlad till en ljus sorg, inte en bitter gråt, gör Fastan till en andlig vårtid.

Bland ökenfäderna står två former av fasta i centrum: bukens fasta och tungans fasta. Det nya decenniets första utgåva av Pilgrim handlar om den senare. Tystnaden. I öknen händer att man möter tystnadens verkliga konnässörer. De som vet, som en av dem uttryckte det, att ”pilgrimskap är när en människa behärskar sin mun”.
Jag minns mitt möte med en av dessa. Han kom ner från bergen för att delta i söndagsnattens liturgi i det ökenkloster jag besökte. Jag hade inte sett honom tidigare under veckan, och frågade en av munkarna vem han var. ”Han lever som eremit och kommer bara ner till klostret natten till söndagen för att fira gudstjänst.” Och munken tillade: ”Han har inte talat på tre år.” Jag såg på eremiten. Det bodde en klarhet i hans blick.

”guds tystnad kan vara mer påträngande än alla Bibelns ord tillsammans”, skriver Susanne Rikner och tar oss med in i dramats sista akter. Vad bor i Jesu tystnad inför Pilatus? Maria Küchen skriver om intrycksfastan, en strid för att återfinna sig själv, och Wilfrid Stinissen om tystnaden vid bäcken Kerit: där blir människan idel öra. I sina 31 sentenser berör han även den tystnad som prövar vår tro ”för att du inte skall fastna i det du känner och erfar av honom utan endast i honom själv”.
Skapelsen och retreaten är två platser där vi utan ord kan lära oss vara dem vi är. Liselotte J Andersson skriver om den förra och Arne Bredberg berättar om hur retreaten och dess tystnad blev hans väg till en tro. Per Mases, en av våra mesta retreatledare, berör den ”kompetens” medarbetare i en retreatmiljö behöver för att dess tystnad skall bli en miljö ”som får vår inre trädgård att spira”.
I retreaten har musiken en viktig plats, inte minst under de stilla måltiderna. Andreaz Hedén, själv musiker, skriver om sambandet mellan musik och tystnad. Så följer en verklig klassiker: Hjalmar Ekströms epos om tigandet med Gud, första gången publicerad i tidskriften Det fördolda lifvet, som utkom under några år på 1920-talet. ”Professor i Tystnadens, Ensamhetens och Lidandets högskola”, kallar Martin Lönnebo denne skomakare och säger sig själv har gått kurser för honom i femtio år.

Till sist i vårt tema delar Ylva-Kristina Sjöblom med sig av en erfarenhet från dödens väntrum, där evigheten står vid tröskeln och väntar på att släppa in en ny människa i den himmelska boningen. ”Livet föds i den stora mystiska tystnaden.” Så långt komna behöver vi inte bli nedstämda över den avslutande strofen i vår ökenfaders lovsång:
”Ja, broder, förvärva stillhet och tänk på döden."