Ur djupen ropar jag till dig

”Djupt traditionellt, djärvt nyskapande.”

Jag tänker ofta på kommentaren som Gunnel Vallquist fällde när vi satte oss i bussen för att resa vidare efter vårt första besök i det ekumeniska klostret Monastero di Bose. Det var i april 2005, tidskriftens referensgrupp gjorde efter tio års utgivning en pilgrimsresa till Italien. Bose var första anhalten. Det var ett kort besök, bara ett dygn, men det skulle få oväntade följder. Numera berättar bröderna och systrarna i Bose, inte utan viss förundran, att bortsett från Italien kommer den största andelen gäster till klostret från Sverige.

Gunnel Vallquists kärnfulla recension sätter inte bara ord på varför denna plats blivit ett hoppfullt tecken för så många. Hon fångar den dialektik som är hemligheten i all vital kristendom. En livshållning lika djupt rotad i evangeliet som förutsättningslös i sökandet. Här fanns också riktmärket som förenade den grupp som 1994 grundade tidskriften Pilgrim. Vi ville försöka göra en tidskrift vars fokus var livet i Gud, Kristi efterföljelse och hjärtats bön. Med ett tonfall fritt från polemik, och en strävan efter att skilja väsentligt från oväsentligt. En tidskrift som inte skulle ha någon annan mening än att vara en härd.

I den mån vi har lyckats – vilket vi inte alltid gjort – har vi av våra läsare påmints om hur angeläget det är att vi förblir trogna den inriktning vi från början samlades omkring: att vara en tidskrift som bidrar till att livsgemenskapen med Gud djupnar.

Det första numret av Pilgrim bar orden ”Salig är törsten” på omslaget. Temat för vår 100:e utgåva – ”Ur djupen ropar jag till dig” – sätter ord på det rop som växer inom den som följer sin törst. Det handlar om bönen, om att förbli en pilgrim, om att rotas i den tro som inte är en åsikt men en ständigt pågående rörelse in i Kristus. Och som därför lämnar avtryck i omvärlden.
Flera av texterna i vårt jubileumsnummer tar sin utgångspunkt i Psaltaren, kyrkans och Bibelns oöverträffade bönbok. När Torsten Kälvemark – salig i åminnelse – i en klassisk text hämtad från vårt nummer om Psaltaren 1995, berättar hur han som ung drogs med i en tidebönsväckelse, kan säkert en och annan känna igen sig. Han delar med sig av den befrielse det var att slippa ”förkunnelsens pratighet” och ”låta sig bäras på vågor av tidlös tillbedjan och poetisk mystik”.

I dag upplever tidegärden på nytt en renässans. Många vittnar om hur Psaltaren med dess antifoner öppnar en väg längre in i bönens värld. Bort från självupptagenhet till större solidaritet med hela mänskligheten. Och med plats för såväl livets djup som dess höjder. Som Liselotte J Andersson formulerar det inledningsvis: ”Det är hisnande att ha Psaltaren som ressällskap genom livet. Ramar sprängs ständigt. Det är upp till himlen och ner i dödsriket.”

Det krävs tillvänjning för att göra Psaltaren till sin bön. Inte minst vad gäller de svåra psalmerna. David Willgren, som inte bara ägnat sin forskning åt Psaltaren men också väglett unga människor in i denna skattkammare, hjälper oss att se de många skikten i psalmerna. Med utgångspunkt i Psalm 71 visar han hur en och samma psalm har använts såväl av en enskild bedjare som av ett helt folk, och hur den kan rymma en mångfald av tolkningsmöjligheter.

En teolog med förmåga att tala om det välbekanta så att det blir nytt, är den brittiska prästen Sarah Coakley. I fyra nummer framåt tar hon oss med in i ”den omöjliga kristna bönen”, en böneskola som utgår från Herrens bön, där hon inte minst visar på innebörden av ”bön i Anden”.

Redan i vårt förra nummer mötte vi norskfödde trappistmunken Erik Varden. Under våren reste Pilgrim till Mount Saint Bernard Abbey, det kloster han förestår i Leicestershire. I ett längre samtal om den kristna trons autenticitet i en tid när det gör ont att vara människa, berättar han även om konstens och musikens betydelse för sin egen väg till tro. Och om hur han fann Psaltaren: ”Egentligen började jag först kunna läsa Bibeln när jag upptäckte tidebönerna.”
En annan aktuell författare som ”drabbades” i mötet med ett konstnärskap, är John Sjögren. I Tarkovskijs filmkonst fann han igenkänning – och fick ord för sin bön: ”Gud talade genom bilderna och bilderna talade med Gud. Filmen var en bön, ett rop ur djupen.”

Att kristen bön och andlighet inte handlar om något annat än att bli helt och fullt mänsklig, är något av det mest utmärkande i två stora nutida författarskap – Ylva Eggehorns och Martin Lönnebos – som vi belyser i detta nummer. Det är även den självklara slutsatsen när Patrik Hagman i vår samtidsserie berör frågan om män och andlighet.

Och vad gäller framtiden för denna tidskrift: om Pilgrim har ett berättigande även när vi passerat ”hundra”, beror det i så fall på om vi kan fortsätta att inspirera till den kontemplation som formar ett ansikte präglat av kärlek och rättvisa. Ett ansikte som avspeglar Sonens ansikte riktat mot Fadern. Och därmed hålla ihop vad martyren Dietrich Bonhoeffer beskrev som den kristnes två kallelser: ”bön och rättfärdig handling”.