Utblottad

Nummer 1 | Årgång 21 | 2014

Pilgrim frams 2014-1




Öppning - peter halldorf
Nederstigen till dödsriket - samuel rubenson
Ett brustet hjärta - lev gillet
Just som jag är - liselotte j andersson
Vägleda: Ut i den mörka natten - grethe livbjerg
Den motvillige bedjaren - sarah coakley
Samtal: ”Jag reste runt med en skål av törst i händerna” - pilgrim möter syster sofie o.p.
Klassiker: Bön för naket hjärta - elisabeth behr-sigel
Elisabeth Behr-Sigel: Tomhetens nåd - peter halldorf
Biblioteket
Med tomma händer av Ulla Käll - marie tonkin reda
Prästmans dagbok av George Bernanos - maria küchen
Synaxarium av Peter & Joel Halldorf - torsten kälvemark
Retreater & möten
Sandkorn

Öppning

När jag det senaste året, tillsammans med min son Joel, arbetat med att färdigställa ett ekumeniskt Synaxarium – berättelser om trons vittnen för ett helt år – har det gång på gång slagit mig hur det finns ett drag som mer än något annat förenar dessa vittnen i alla traditioner: lidelsen för de minsta, de fattigaste, de mest marginaliserade. Helgonen känns igen på sin solidaritet med de utblottade. Få har i vår tid riktat ljuset mot detta helighetens signum likt påven Franciskus. Som i ett twitter nyligen: ”Världen får oss att se till oss själva, våra ägodelar och begär. Evangeliet inbjuder oss att öppna oss för andra, att dela med oss till de fattiga.”
Den är denna solidaritet som besjungs i en av Nya testamentets stora Kristushymner: Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.(1)
Här använder Nya testamentet det grekiska ordet kenosis. I äldre bibelöversättningar översattes det med ”utblottelse”. Nu heter det att han ”avstod från allt”. Det är en oklanderlig översättning, men radikaliteten i Jesu utblottelse – det kenotiska draget i evangeliet – riskerar att retuscheras.
Just detta ord i Filipperbrevet har skapat en tolkning av teologi och spiritualitet, i synnerhet i ortodox tradition, som haft en helt avgörande betydelse inte minst under 1900-talet. Ett liv i Kristi efterföljd undgår aldrig delaktighet i hans utblottelse, även om det kan ta sig mycket olika uttryck. Det är denna svåra, men livsviktiga, dimension av kristen troserfarenhet som vi vill stanna inför i den utgåva av Pilgrim som utkommer under årets påskfasta. Den paradox som Jesus uttrycker med orden ”Saliga de som är fattiga i anden”.(2)

Fattigdom och utblottelse kan vi bara närma oss ur ett existentiellt perspektiv. Samuel Rubenson tar den rädsla vi alla delar som utgångspunkt i den inledande artikeln. ”Nederstigen till dödsriket” säger vi i trosbekännelsen. Vad innebär det? Var även Jesus svag, rädd, förtvivlad? ”Det är så lätt att tänka sig att Jesus inte var som vi, bara som vi skulle önska att vi vore, inte en spegelbild utan en idealbild”, skriver Samuel Rubenson. Men om rädslan och övergivenheten, förtvivlan och ångesten inte gällde Jesus – han var ju utan synd – ligger det nära till hands att allt sådant skuldbeläggs.
Ur Lev Gillets rika författarskap – alias ”En munk från östkyrkan” – hämtar vi en betraktelse om det brustna hjärtat. Ett viktigt samband framträder: solidariteten med de lidande måste springa fram ur det egna hjärtats fattigdom, annars blir den ytlig och kortvarig.
Uppmaningen att söka Kristi sinnelag är dock inte ofarlig. Historien rymmer även exempel på utbrändhet och andlig ”snedtändning” som en följd av att människor velat gå en radikal väg i Kristi efterföljd. ”Var går den sunda vägen?” frågar Liselotte J Andersson.
Här ger oss Grethe Livbjerg vägledning. Hon påminner om hur lätt vi har för att utifrån skrifter vi läst om askes och mystik skapa ett mönster som vi tror att vi måste följa. ”Därför behöver vi hela tiden ställa frågan: Vad är utblottelse för mig, i min situation och i mitt andliga sammanhang?”

Kanske är det i bönen – våra försök att be – som vi mest påtagligt känner av vår fattigdom och dessutom vår motsträvighet. Den anglikanska prästen Sarah Coakley är en ny bekantskap för Pilgrims läsare. I en lekfull artikel skriver hon om den motvillige bedjaren. ”Våra ursäkter och krumbukter, vår torka och alla våra försäkringar om hur omöjligt det är att be, är i sig små ironier, vittnesbörd om Andens diskreta önskan att oavbrutet ’komma till vår hjälp’”.

Är det alltså den helige Ande som ytterst ”tömmer” oss, för att vi på den nedre vägen skall få en aning om vad orden verkligen betyder: ”När jag är svag, då är jag stark”? Som dominikansystern Sofie uttrycker det i sin självbiografi, Stairway to Heaven: ”Utan att jag visste det hade jag nu äntligen nått fram till själva den grund på vilken jag sedan skulle komma att bygga helt mitt liv: min totala svaghet och hjälplöshet.” Vi besökte henne i klostret där hon lever, för ett samtal om den andliga resa som förde henne långt in i olika nyandliga rörelser och till sist slutade i tomhet och fasa. Där kunde Kristus nå henne.
En liknande berättelse, även om de yttre ramarna är helt annorlunda, möter vi hos Elisabeth Behr-Sigel, en av 1900-talets ledande ortodoxa teologer i väst. I perioder av mörker och förtvivlan blir den ryska andligheten till avgörande stöd för henne. Senare kan hon skriva: ”att lida denna tomhet är också en nåd. En gudomlig kallelse. Gud kan bara fylla den som kommit till insikt om att hon är tom.” Och hon ber: ”Öppna min ande för denna sanning.”
Det finns en dag under året som mer än någon annan ges oss för att vårt inre ska öppnas för denna sanning: den Stora lördagen inför Kristi påsk. Som Rowan Williams har uttryckt det: ”Påskaftonens tomhet är inget mindre än Guds fullhet.” Låt oss därför inte glömma den dagen i vårt påskfirande. En dag när smärta och salighet möts.

1. Fil 2:6-7, 2. Matt 5:3