Vad är det som fattas?

Nummer 4 | Årgång 14 | 2007

Pilgrim frams 2007-4





>

Öppning - peter halldorf
En alltför stor nåd - marie tonkin reda
Återkomsten - peter halldorf
Livsresan: ”Jag frågar mig bara om jag är trogen evangeliet” - möte med enzo bianchi i monasterio di bose
Kontemplativ i världen - thomas merton
Klostertankar för bönegruppen - ylva-kristina sjöblom
Skolösa fötter - lena bergström
Vägleda: Retreat utan meditationsskador - grethe livbjerg
Klassiker: ”Till klostersystrarna och våra bröder” - hieronymus inledning till pachomios klosterregel
Pachomios: Klosterregelns fader - samuel rubenson
De glömda ökenmödrarna av Laura Swan - susanne grimheden
Ord av spiritualitet av Enzo Bianchi - torsten kälvemark
Den oemotståndliga revolutionen av Shane Claiborne - emmanuel ingelsten
Retreater på Nya Slottet Bjärka-Säby
Sandkorn

Öppning

Få berättelser ur evangelierna har haft en sådan genomslagskraft som historien om den rike ynglingen som i sitt möte med Jesus ställer frågan: ”Vad är det som fattas?” Berättelsen slutar i ett antiklimax när han hört Jesu svar. Han gick ”sin väg bedrövad, för han ägde mycket”.
Det var detta evangelium som lästes när en rik godsägarson i Nildalen kom till kyrkan en söndag omkring år 270. Nu blev utgången en annan. Antonios lämnade kyrkan, upprymd av vad han hört, och sålde allt han ägde. Det blev upprinnelsen till den monastiska väckelsen, en lärjungarörelse som genom historien kretsat kring en enda fråga: Hur lever man nära evangeliet?
Klostren uppstår genom att några blir medvetna om sin brist och börjar längta efter det som fattas. Ett liv i lydnad, kyskhet och fattigdom är konsekvenserna av att man följer sin längtan till det yttersta. Så uppstår miljöer vars betydelse för kyrkan knappast kan överskattas.

Hur ser ett nutida klosterliv ut? Vad innebär det att söka ett ”monastiskt hjärta” för den som inte lever i kloster? Hur förhåller man sig till den egna församlingen när den inte möter ens längtan? Vad skiljer mellan klostren i öst och väst? Och vad skiljer en retreat från ett andligt spa? Det är några av de frågor vi ställer i de artiklar som följer.

Under de senaste årtiondena har i Europa växt fram ett antal livskraftiga kommuniteter som blivit andliga växtplatser för tiotusentals människor. Taizé i Frankrike är ett av de mest välkända. Den ekumeniska kommuniteten i Bose i norra Italien är ett annat exempel på ett nutida kloster som berör allt fler. För ett par år sedan besökte denna tidskrifts referensgrupp Monasterio di Bose vid foten av Alperna, och flera av oss har sedan återvänt dit regelbundet. Vi berättar här historien om denna kommunitet och får möta dess grundare och andlige fader, den i vida kretsar respekterade Enzo Bianchi.
Broder Enzo betonar hur livet som kristen i ett kloster inte är ett annat liv än det som gäller varje döpt kristen. På frågan om han ser sig som profet slår han ifrån sig och säger: ”Jag är en kämpande människa precis som alla andra.” Här ligger det förebildliga i det monastiska livet: vi känner igen vår egen kamp och får mod att ta vår längtan på allvar. Den väg som gäller oss alla får konturer.

Men hur söker man hjärtats frid i ett liv där klostrets avskildhet, rytm och tystnad inte står till buds? Trappistmunken Thomas Merton ställde den frågan redan för ett halvt sekel sedan. Den som längtar efter ett rikare andligt liv har samma saker att kämpa med, vare sig han lever i världen eller i ett kloster. Det svåra med livet i världen, konstaterar Merton, är att vi så ofta är utlämnade åt oss själva. Han uppmuntrar människor som söker källorna att utan överdrivet organiserande bilda andliga nätverk.
Det för tanken till de lekmannagrenar som växt fram kring en del av de äldre klosterordnarna och som fungerar som ett slags utspridda kommuniteter. Man tar med sig ett minimum av klostrets ”askes” in i den egna livssituationen. En av dem som gjort det är vår medarbetare Ylva-Kristina Sjöblom, som tillhör Dominikanernas lekmannagren. Hon ger en rad konkreta exempel på hur klosterlivets andliga övningar och erfarenheter kan tillämpas av vem som helst.

Naturligtvis borde församlingen vara den naturliga växtplatsen för vårt andliga liv, och är det också i många fall. Lena Bergström avdramatiserar frågan om församlingens otillräcklighet. ”Självklart räcker församlingen inte till!” skriver hon och tillägger: ”Det vore förfärligt om den gjorde det, om den var allt vi behövde …” Läs mer om vilka slutsatser hon drar när hon framhåller bristen som en av våra viktigaste drivkrafter.

Retreaten är en miljö som tilltalar allt fler när viloplatserna blir färre. Är retreaten alltså ett andligt spa? ”Retreatarrangörer kan frestas att locka deltagare med symptombehandling”, skriver Grethe Livbjerg, en av Nordens mest erfarna retreatledare. Retreaten, menar hon, måste framför allt leda in i den specifikt kristna mystiken. En uppblandning med andra meditationsformer kan leda till bestående skador.

Två ting framträder som viktiga i mötet med klosterrörelsen. den hjälp som en andlig regel kan utgöra och behovet av goda förebilder. Under vinjetten Klassiker får vi en introduktion till den allra första klosterregeln i kyrkans historia, skriven av Pachomios i Egypten på 300-talet. Samuel Rubenson berättar om klosterregelns framväxt och visar samtidigt på en viktig skillnad mellan klostren i öst och väst. Medan regeln betonats starkt i de västliga klostren har förebilderna varit viktigare i den östliga traditionen.
Och den viktigaste förebildliga bibeltexten är utan tvekan berättelsen om den rike ynglingen. Denne blev visserligen inte en förebild; men många andra som drabbats av dessa Jesusord har blivit det. Vi låter en ung svenska som funnit sin andliga hemvist i den koptisk-ortodoxa kyrkan, Marie Tonkin Reda, inleda med en betraktelse över Matteusevangeliet 19:16-22 varifrån vårt temaord är hämtat.