Väntan

Nummer 4 | Årgång 11 | 2004

Pilgrim frams 2004-4





ÖPPNING - Peter Halldorf
VÄNTA VID VÄGKANTEN - Lena Bergström
DEN HVILANDE OCH BIDANDE TRON - Owe Wikström
VARFÖR DRÖJER DU? JAG KAN INTE VÄNTA - Wilfrid Stinissen
EROS OCH AGAPE - Peter Halldorf
KRÖNIKA: LÄNGTANS FÅGEL - Liselotte J Andersson
KLASSIKER: LEVANDE KÄRLEKSLÅGA - Johannes av Korset
JOHANNES AV KORSET: VI HAR ALLTID MER ATT VÄNTA - Grethe Livbjerg
LITURGIN OCH VÅR EVIGA VÄNTAN - Torsten Kälvemark
BIBLIOTEKET:
HJÄRTATS RO av Johannes Cassianus - Gunnel Vallquist
MITT LIV I DINA HÄNDER av Wilfrid Stinissen - Hans Johansson
DET OMÖJLIGAS GUD av Gerard W Hughes - Mikael Löwegren
RETREATER
SANDKORN

Öppning

En längre vistelse i öknen lämnar ingen oberörd. Som hemvist för ormar och skorpioner kan öknen vara förbannelsens förvisningsort. Men öknen är också den plats där uppenbarelsetältet fälls upp i den heliga historien. Boningen där Gud avslöjar sig.
I mina egna möten med öknen har synen på tiden klarnat. Är tiden ett timglas som obönhörligt rinner ut? Då vill det till att leva snabbare. Även längtan efter Gud kan göra själen otålig. Jag längtar! Varför dröjer du?
Några veckor i Egypten den gångna hösten, i synnerhet i Paulosklostret och öknen där- omkring, blev en förnyad påminnelse om det nödvändiga i att försonas med tiden som går. Denna gång var det framför allt mötet med den heliga liturgin, som i detta kloster firas varje morgon omedelbart efter nattens lovsång, som grep och öppnade mot oändliga vidder.
Att stå lutad mot grottväggen i det lilla trånga Pauloskapellet under klostret, känna doften av paradiset när rökelsen fyller rummet och i skenet av stearinljusen betrakta ikonernas heliga kvinnor och män som deltar med oss i lovsången, allt medan prästmunken abouna Boulos vänd mot altaret i extas förlorar sig i Gud – det är att svepas med in i en verklighet som upplyser all annan verklighet.

Människor för vilka gudstjänsten är en eskatologisk fest – ett stycke framtid i förtid – lever som om väntan tagit slut. De erfar hur allt som varit och allt som skall komma, förflutenhet och framtid, likt två stora floder flyter samman inför Guds ansikte, i en ny tidsålder.
När jag under dagarna vandrar i öknen och sover några nätter i en bergsgrotta, medite- rar jag över vad jag varit med om i dessa gudstjänster. Plötsligt framstår allt som mycket klart och enkelt: hur långt man hunnit betyder inget, endast att man inlett vandringen och förblir på vägen även när man inte vet vart den skall leda. Ty redan vägen är målet.
Den insikten ger hjälp att ”vila i sin väntan”. Tiden som går, väntetiden, ges oss för att hjärtat skall mogna till ett rent och klart vin, att hällas i den kalk ur vilken Kristus skall dricka när han firar måltiden med sina lärjungar i sin Faders rike.

När vi förberett denna jubileumsutgåva av Pilgrim – den fullbordar tidskriftens tionde årgång – har vi känt hur mycket tröst och tro som kommer av goda ord om väntans hemlighet. Som när Lena Bergström skriver om hur ett liv vid vägkanten, där vi kan känna oss bortglömda och tvivel stundtals vill tränga sig på, kan göra bönen enklare och få modet att återvända.
Eller när Owe Wikström skriver om hur den bidande tron, den tro som är som ett öppet sår av längtan, duger. Han berättar om hur han i sin egen trosbrottning – ”Hade jag en tro som dög att leva och dö på?” – under tidigt 70-tal mötte en av de gamla själasörjarna, Pontoppidan och dennes Trosspegel. Här fick han hjälp att hålla isär, men också förbinda, trons innehåll med tron som psykologisk process.
Eller när Liselotte J Andersson skriver: ”Längtan går inte i ledband, den är en skygg fågel, släkt med Andens duva.”
Eller när Wilfrid Stinissen förklarar hur längtan inte bara är något vi ”gör” utan något vi ”är”. Det finns en längtan som utgör människans väsen. Vi är skapade för Gud och kan endast existera i honom. Lönen för vår väntan är kärlek; den kärlek som är både eros och agape.
De två grekiska orden för kärlek, som ibland har skiljts åt i den kristna traditionen, behandlas i en särskild artikel bland annat mot bakgrund av hur andligheten kan skän- das och missbrukas när den inte renas från lidelsen. Därför behöver vi återvända till de gamla fädernas vägledning om hur omvändelsen till ett liv i kärlek tar tid. Agape utan eros blir blek och kraftlös. Eros utan agape urartar i girig njutningslystnad. Bara den som håller ut på kärlekens väg kan erfara vad Gregorios av Nyssa talar om: ”Vår själ brinner av eros med Andens enda flamma inom oss.”
Få har skaldat om tron som en kärlekslåga så som Johannes av Korset. Hans dikt Levande kärlekslåga fyller med råge ut epitetet klassiker, och kommenteras av Grethe Livbjerg. Hon framhåller den bredd som finns hos den spanske 1500-talsmystikern: här förenas den karismatiska aspekten hos Elia med Marias kontemplativa hållning.

Jag inledde med att antyda något om hur mötet med den urgamla koptiska liturgin i Paulosklostret öppnade fönster både bakåt och framåt i tiden. En gudstjänst i ande och sanning känns igen på att den är uppfylld av väntan på det rike som kom- mer, men mer än så: den föregriper detta rike. Om hur gudstjänsten firas i en ny eon, där väntan tagit slut och den dunkla spegelbilden förbytts i klarhet, skriver slutligen Torsten Kälvemark i en artikel om den relativa tiden och vår eviga väntan.

Läsare som följt Pilgrim sedan första utgåvan hösten 1994 har vid det här laget ett rikt biblioteket med texter för fördjupning, inspiration och andlig vägledning att återvända till. Tjugofem av dessa texter finns nu samlade i den jubileumsvolym som i dagarna utkommit med titeln Det enklas hemlighet. Nya prenumeranter brukar ofta få en bok som premie när de börjar läsa tidskriften. Denna vackra jubileumsbok skulle vi vilja förära våra läsare som har följt Pilgrim sedan starten. Sänd oss ett kort (Pilgrim, Box 317, 701 17 Örebro) eller ett e-postmeddelande (pilgrim@cordia.se) och tala om att du prenumererat oavbrutet sedan vår första utgåva, nr 1 1994, och vi sänder dig som gåva boken Det enklas hemlighet.
En välsignad Kristi Födelses Fest!