Varför fylls ni av tvivel?

Nummer 3 | Årgång 25 | 2018

Är inte tillgänglig för digital försäljning än men går att beställa i tryckt form.

VÅGAR JAG UTSÄTTA MIG FÖR JESUS EN GÅNG TILL?
Ellen Merete Wilkens Finnseth

NÄR GRUNDFÄRGEN BLIR TIVEL
Hanna Evaldsson

I DET TVIVLANDE TVIVLETS TID
Esbjörn Hagberg

DIKTEN: METAMORFOSER
Marie Tonkin

GUD FADER ALLSMÄKTIG?
Åsa Emrén

OLINJERAT: JAVISST,JA!
Britta Hermansson

LIVSRESAN: “KOMMER FRIDEN ATT BESTÅ ÄVEN UTANFÖR KLOSTRET?”
Peter Halldorf möter Eva Wrige

TRETUSEN LÖFTEN
En novel av Jacob Sundberg

NÄR PRÄSTEN TVIVLAR
Tone Stangeland Kaufman

SAMTIDEN: GLIPOR I MODERNISMEN
Eric Schüldt

MYSTERIET BERGMAN
Lars Johansson om Rastlös sökare och troende tvivlare av Caroline Krook

HUR ÅTERKOMMER GUD?
Mats Svegfors om Gud: återkomsten av Joel Halldorf

MED TRON SOM NEGATION
Marie Tonkin om Ta himmelriket med våld och Blodsviss av Flannery O’Connor

BORTGLÖMD ELLER UTVALD?
Sr Anna OSB om Bottenkänning av Fredrik Lignell

NÄR HJÄRTAT VILL TRO
Marie Küchen om Mot alla odds? av Stefan Edman

BIBELN SOM IKON
Simon Fuhrmann om Helig skrift av Biörn Fjärstedt

RETREATER & MÖTEN

SANDKORN

  • Jag tror inte att det finns någon riktig anledning att känna hopp.” Orden kommer från regissören Paul Schrader när han kommenterar sin uppmärksammade film ”First reformed”. En berättelse om existentiell förtvivlan inför en oundviklig miljökatastrof. En ung man, Michael, söker tillsammans med sin hustru Mary upp pastorn i en fattig reformert kyrka utanför New York. Mannen har börjat ifrågasätta huruvida det är rätt att bilda familj och sätta barn till världen. Pastorn, Ernst Toller, som fungerar som turistguide mer än andlig ledare i sin museiliknande kyrka, blir snart själv övertygad om realismen i Michaels domedagsmentalitet och smittas av den sjukdom som Kierkegaard kallade ”sjukdomen till döds”: ångest och uppgivenhet.
    I Paul Schraders nya film ställs frågan på sin spets: Är det möjligt att hoppas när inget skäl till hopp tycks finnas? Själv säger regissören: ”Den som är optimistisk är helt enkelt inte uppmärksam.” Men så tillägger han, lite oväntat: ”Då blir frågan: Väljer du att hoppas? Väljer du att tro? Eller kapitulerar du till din förtvivlan?” Orden om att välja att hoppas säger Schrader att han funnit hos den franske filosofen Albert Camus, som lär ha sagt att han inte tror, men att han väljer att tro. Och Paul Schrader kommenterar: ”Den sortens åtskillnad är relevant i världen vi lever i idag.”

    ”Brottningen med livets frågor är ofta tätt sammanvävd med varje tids kultur, dess perspektiv och symboliska universum”, konstaterar biskop Esbjörn Hagberg i en vägledande artikel i detta nummer. I en värld där skogarna brinner, isarna kalvar och växthusutsläppen varslar om allt extremare väderförhållanden är det inte underligt om tron blir alltmer utsatt. Går det att leva i en sådan värld med öppna ögon, utan förnekelse, och likväl hoppas?
    För att inte sluta i självbedrägeri – eller missmod – behövs ett tillflöde från djupa källor. Annars blir snart grundfärgen även i förkunnelsen tvivel, något som redan oroar Hanna Evaldsson där hon sitter och lyssnar på sin orgelpall, och samtidigt funderar över balansen mellan tro och tvivel i dagens kyrkomusik. Åsa Emrén, själv präst, tyckte sig märka när talet om Gud som allmäktig började försvinna ur predikningarna. Det var i tsunamins tid.
    Det märks när prästen börjar tvivla. Även när tvivlen döljs under en yta av självsäkerhet. Hur mycket ska luftas offentligt, och var får pastorn hjälp med sin egen inre kamp? Tone Stangeland Kaufman, som utbildar präster i den norska kyrkan, delar med sig ur såväl egen erfarenhet som sin forskning om prästens spiritualitet.
    En personlig troskamp vittnar också Eva Wrige om: uppbrottet från det kloster där hon själv var priorinna. Det är en berättelse fri från bitterhet; hon ångrar inte sina trettio år i kloster. Men dessa har också gett henne perspektiv som kan vara viktiga att lyssna till när det monastiska livet söker sin form i nya tider.

    Så hur möter man frågorna i tvivlets tid, och hur igenkänner man olika slags tvivel? Jacob Sundbergs novell är skräckexemplet. Pastor Lars Nilsson är givetvis en karikatyr, och ibland behöver en sådan tecknas, inte minst för att den som alltför lättvindigt får sina tvivel avfärdade ska våga ifrågasätta uppburna andliga ledare.
    När Esbjörn Hagberg delar erfarenheter från möten med människor under sin långa prästgärning konstaterar han hur situationen i själavårdsrummet har förändrats över tid. Innan man kan närma sig de svåra smärtpunkterna behöver konfidenten känna tydlig tilllit till den han eller hon har framför sig. Vem man möter, och hur man blir bemött, kan bli avgörande för vilket svar den fråga får som Ellen Merete Wilkens Finnseth ställer i den inledande artikeln: ”Vågar jag utsätta mig för Jesus en gång till?”

    En annan berättelse om det ”tvivlande tvivlet” ger oss Eric Schüldt i numrets samtidsteckning. Den är högst personlig, om hur glipor börjar uppstå i den moderna världsbilden. Den ena springan efter den andra öppnar sig – naturen, poesin, drömmen – men det är den fjärde glipan som får en avförtrollad värld att öppna den avgörande springan mot mysteriet. Den består inte i ett svar på en fråga, men i en eufori: ”Det som då händer är att jag blir ett med natten, ett med mig själv, ett med ljusets låga.” Denna glipa är som en uppståndelse från de döda.

    ”Varför fylls ni av tvivel?” Vad hör vi i Jesu fråga till sina lärjungar efter uppståndelsen? Förebråelse? Sorg? Förvåning? De har sett honom korsfästas och läggas i en grav. Nu står han i egen person inför deras ögon. Ändå tvivlar några av dem. Tvivlet är inte rationellt, liksom inte heller tron är det. Tron behöver inga bevis, den föraktar inte förnuftet men den är en annan koordinat, ett annat språk. Den kan inte konstrueras, bara födas, med poeten Marie Tonkins ord, när ”ljuset kommer från sidorna”.
    I det ljuset är det inte vi som väljer tron, det är tron som väljer oss. Men kanske måste vi vänta utan att veta, bli enkla utan att förenkla. Det finns en väg från barnets naivitet till den vuxnes.

    Peter Halldorf