Visa mig din väg

Nummer 3 | Årgång 13 | 2006

Pilgrim frams 2006-3





Öppning peter halldorf
Stepstone - per åkerlund
”Led mig till mitt hjärta, där du bor” - josef bergdahl
Vägen till en enkel Kristustro - owe wikström
Vägleda: Han var där och jag visste det inte - liselotte j andersson
Samtalet: ”Vad ska jag göra för att bli en god pastor?” - jonas eveborn samtalar med jonas jonson
Klassiker: Vilseförda vid vägskälet - john bunyan
John Bunyan: Mannen i kolelden - carl henrik rehnström
Lidelserna (VII): - samuel rubenson
Helgonens guide till lycka av Robert Ellsberg - lena bergström
Kristen spiritualitet av Gordon Mursell, Per Beskow - liselotte j andersson
Pilgrims höstmöte 19–39
Pilgrims präst- och pastorsmöte 2007
Retreater på Nya Slottet Bjärka-Säby
Sandkorn

Öppning

Vad gör man när inga vägar öppnar sig? Eller när alltför många vägar står vidöppna? Hur ska jag komma vidare eller undgå felskären?
Frågor som dessa kan ibland ta så mycket energi att vi blir helt handlingsförlamade. Rädslan för att välja fel gör att vi inte väljer alls. Frustrationen över att inget händer leder till stress och ett rastlöst sökande.
Är det då vi behöver falla tillbaka på de märkliga orden i profeten Jeremias dialog med Gud: ”Jag vet, Herre, att människan inte bestämmer över sin väg, att vandraren själv inte styr sina steg.”(1)
Frågorna om hur Gud leder en människa behöver ibland avdramatiseras. När vi ser tillbaka på våra liv kan vi ofta konstatera hur sådant som tycktes vara tillfälligheter och sammanträffanden förde oss in på vägar som gjorde oss användbara för Gud. Andens vägledning dolde sig, visade det sig i efterhand, i händelser vi inte alls tolkat som Guds finger.
När vi med psalmisten ber ”Visa mig, Herre, din väg”, är det inte för att vi ska kunna välja rätt väg. Vi behöver be den bönen för att ur Guds hand kunna ta emot den väg som väljer oss. Det är enkelt att säga, svårare att göra. Hemligheten heter överlåtelse. Vägen är ju ytterst sett alltid en person.

En utgåva av Pilgrim om hur man igenkänner Guds kallelse och ledning i sitt liv måste med nödvändighet bli personlig. Per Åkerlund inleder med att berätta historien om hur det han först trodde var Guds kallelse till honom, att bli missionär, visade sig inte alls vara det när han väl hamnat i Afrika. Det var bara en nödvändig ”stepstone”; en övergång till den uppgift som hela tiden väntat honom, men som han inte kunnat ta emot utan den erfarenhet som tyckes ända i fiasko.
Med utgångspunkt i några upphittade dagboksanteckningar från sin gammelfarmor, tar Josef Bergdahl med oss i ett bibelstudium om innebörden av begrepp som ”överlåtelse” och ”Guds försyn”. Kan man våga tro att Gud använder sig av alla ting för att betjäna sina barn och leda dem på rätta vägar?

I den tro som har djup utan botten finns en enkelhet som ger barn och dårar fördel. Inkarnationen och uppståndelsen är provokationer som inte kan reduceras till något fattbart. Owe Wikström visar hur vägen till en tro på dårskapen, utan att man är oärlig mot sitt vuxna jag, går från en första till en andra naivitet. Den första naiviteten består i att okritiskt acceptera en utsaga därför att en auktoritet hävdar den. Den andra naiviteten är filtrerad genom efterföljelse och prövning. Den når vi genom att erfara hur evangeliets berättelser bär i våra egna liv. ”Ett enkelt knep är att noggrant läsa igenom evangelierna och lägga märke till vad Jesus säger, sedan göra som han säger”, skriver Owe Wikström.

Att läsa evangelierna för att i deras berättelser urskilja Guds tilltal och ledning i det egna livet är hjärtat i den ignatianska vägledningstraditionen. Liselotte J Andersson beskriver under vinjetten ”Vägleda” hur hon under en trettiodagarsretreat lärde sig att avsluta varje dag med en bönereflexion. Syftet var att upptäcka spåren av Kristus i den dag som gått. ”Du kommer snart att upptäcka hur du söker Guds närvaro och ingripande i sammanhang där du förut var döv och blind”, skriver hon.

En verklig klassiker i den andliga uppbyggelselitteraturen är John Bunyans Kristens resa. I allegorins form skär Bunyan ”rakt igenom dunklet och når klarhet”, skriver Carl Henrik Rehnström i en kommentar. Skär genom dunklet gör även Samuel Rubenson när han skärskådar missmodet och ledan, de lidelser som ofta får oss att dra felaktiga slutsatser om vilken väg som kan ta oss ur känslan av tomhet och rastlöshet. För inte tror vi väl att vi kan jaga missmodet på flykten genom ännu mera arbete?

En stor arbetsbörda vilar ofta på en präst eller pastor. Hur ska jag undgå att arbetet för Gud tar död på min längtan efter Gud? Och vad ska jag göra för att bli en god pastor? Med de frågorna sökte en nyordinerad pastor upp en biskop emeritus. Det blev ett samtal där den unge både bjöds motstånd av den gamle och fick uppmuntran. Det gäller att ibland ”skära ut en bit tid och helga den åt Gud”, var ett av Jonas Jonsons råd till Jonas Eveborn. Annars är risken stor att vi faller för djävulens främsta trick: ”att få oss att göra det näst viktigaste.”
Frågor som dessa står i centrum när Pilgrim för första gången inbjuder till präst- och pastorsmöte på Nya Slottet Bjärka-Säby och Stiftsgården Vårdnäs under Fastan 2007 (se sidan 55). Oavsett var i kristenheten vi hör hemma står vi varandra nära i vår personliga kamp och längtan. Under några dagar lägger vi därför kyrkliga och teologiska skiljefrågor åt sidan för att uppehålla oss vid det enda nödvändiga: Vad ska jag göra för att vinna evigt liv?
Men innan dess inbjuder vi till ett nytt höstmöte under allhelgonahelgen för dig mellan 19 och 39 år. Förra årets möte återkommer nu i mindre skala. Men med samma intention: ett möte mellan generationer, där vi får lyssna till varandra för att tillsammans urskilja de rösen som kan vägleda oss på pilgrimsfärden.

1  Jer 10:23