Visa oss Fadern

Nummer 4 | Årgång 4 | 1997

Pilgrim frams 1997-4




ÖPPNING - Peter Halldorf
MED BLICK FÖR GUD - Notto R Thelle
VI SÖKER ÖGON - Liselotte Johansson
DEN LYSANDE BILDEN AV DEN ANDRE - Göran Sahlberg
EN FADERS BERÖRING- Henri Nouwen
HERRE, VISA OSS FADERN - Bengt Pleijel
FADERSIKONER - Ylva-Kristina Sjöblom
MYSTIKENS MENING - Per Mases
SAMTAL OM GUD - Samuel Rubenson
KLASSIKER: HELIG HÄNFÖRELSE -  Frank Mangs
CARPE DIEM: OM FRIKYRKANS SPIRITUALITET - Runar Eldebo
BIBLIOTEKET:
DET SJUNGER UNDER SKOSULORNA av Hans-erik Lindström - Martin Lönnebo
EN GUD SOM MARIAS av Elaine Storkey - Satu Hirsch
VEM STOPPA VINDEN av Notto R Thelle - Henrik Roelvink
RETREATER MED PILGRIM
SANDKORN

Öppning

Vad en människa inte skådat, kan en människa inte begripa”, sa den kloke lykttändaren i Gamla stan, Carl August Flodberg.
I Skriften och den samlade kristna erfarenheten är det närmast en truism. Hur skulle man kunna veta något om Gud om man inte sett honom? Tron går ej att läsa sig till. Än mindre diskutera sig fram till. Den mottas genom skådande. (En annan sak är att ögonen kan öppnas via läsning. Liksom det goda samtalet kan skärpa blicken.)
Det var sådan längtan som låg bakom den begäran som givit namn åt vårt nummer. Jesu lärjungar ville se Gud. Inte bara bjudas en exeges, en utläggning om vem han är. Törsten stod till skådande: Herre, visa oss Fadern!(1)

Frågorna om guds vara och väsen är för sökare och troende livsavgörande. Mer än av något annat färgas våra liv och vår livsföring av vem Gud är – eller inte är – för oss.  Vem Gud är för oss är dock inte alltid detsamma som den vi säger att han är. Det i våra dagar så vanligt förekommande talet om ”gudsbilder” ter sig ibland en aning märkligt. Kanske säger det något om vår tid. Att ha en ”bild” av Gud – hur sann och vacker den än må vara – är inte självklart detsamma som att ha en verklig Gud. Och människan bör inte nöja sig med en tänkt Gud, säger de andliga lärarna. Hon behöver en verklig Gud.
De bilder av Gud vi möter i Bibeln – och de är många – är alltid trosvittnesbörd. Människor som erfor Gud vittnade, stammande, skälvande, om vad de varit med om. För att förmedla sin erfarenhet var man utlämnad åt språket. Naturligtvis var det otillräckligt. Det närmaste man kunde komma var att med hjälp av bilder försöka antyda det omstörtande i sin erfarenhet. Mötet med Gud sprängde ju ofta i bitar de gamla, tänkta gudsbilderna.

Kan vilka ord och bilder som helst användas om Gud? En av den kristna gudserfarenhetens stora vittnesbörd, Deus semper major, Gud är alltid större, bör inte uppfattas som att det är godtyckligt hur vi talar om Gud. Så länge det rör sig om bilder för att beskriva en erfarenhet är kanske inte den ena bilden ”sannare” än den andra. Beröringen av Guds hand kan vara, som Henri Nouwen uttrycker det, som en mors beröring. Eller den kan vara som beröringen av en vind, ett lamm, en duva; som att ha överfallits av en storm, en jordbävning, ett lejon...
Människan behöver bilder, gärna så gudslika som möjligt, av Gud. Bara hon inte förväxlar sina bilder med Gud själv; Fadern. När stormen stod om ikonerna på 700-talet framhöll munkarna, som kämpade för rätten till bilder, det nödvändiga i att skilja mellan urbild och avbild, liksom mellan vördnad och tillbedjan. Bilden av Gud var inte identisk med Gud, och fick därför aldrig dyrkas. Bilden var i bästa fall ett ”fönster” genom vilket människan kunde se en skymt av Gud.
Vad människor liknar sitt gudsmöte vid bör inte utan vidare sammanblandas med vem Gud är i sig själv. Upplevelsen är ingen trygg viloplats för tron; det är däremot uppenbarelsen.

Till de unga kristna skrev evangelisten Johannes: ”Ni känner Fadern.”(2) Det var denne Gud – Fadern – lärjungen Filippos så hett åtrådde att få se. På de följande sidorna vill vi på olika sätt slå följe med alla som bär på samma längtan. Notto Thelle delar med sig av sitt personliga sökande; till sist fordras hela alfabetet för att vittna om Gud och leva med honom. Flera av artiklarna har en annorlunda karaktär. Göran Sahlberg spelar upp en film för läsaren; kameran rör sig mellan barnet och fadern. Henri Nouwen låter sig inspireras till en meditation invid Rembrandts stora målning av den förlorade sonens hemkomst. Bengt Pleijel lever sig in i några samtal under den sista kvällen med Jesus. Och Ylva-Kristina Sjöblom berättar om ”fadersikoner” hon mött, i litteraturen och livet.
Nye ärkebiskopens herdabrev har gett en av hans präster, Samuel Rubenson, anledning att svara, likaledes öppet och personligt, på den invit till fördjupad bön och andlighet som K G Hammar inledde sin ämbetsperiod med. Ärkebiskopen har, till mångas glädje, frilagt den längtan efter Gud som vi i vår tid på nytt vågar samtala om. Samuel Rubenson vill dela denna längtan, men önskar att samtalet om Gud inte väjer för populariseringens faror och likaledes att det uppfordrar till det nödvändiga i att ösa ur djupt grävda källor.

Vår förhoppning är att något av innehållet i detta nummer skall inspirera till fördjupade samtal om Gud. Men ännu mer, att det skall ge mod till ett förnyat samtal med Gud, i gudstjänstens heliga gemenskap och i den egna kammaren. Om Guds namn för någon, med orden i Liselotte Johanssons bön, ”renas från övergivenhet och smyckas med tillit”, då är mycket uppnått.
Jesu svar till sin förvånade lärjunge – ”Den som har sett mig har sett Fadern”(3) – antyder en väg till den erfarenheten. I Kristus får vi inte bara möjlighet att tala om Gud på ett nytt sätt; vi smakar en förening som helar såren efter stötande gudsbilder.
Så småningom öppnar sig gemenskapen med Jesus mot djup och vidder som gör oss mer varsamma med orden. En dag ler vi igenkännande när Johannes skriver till de gamla i tron: ”Ni har lärt känna honom som är från begynnelsen."(4)

1 Joh 14:8, 2 1 Joh 2:14, 3 Joh 14:9, 4 1 Joh 2:13 (1917 års övers)