Vishet

Nummer 2 | Årgång 5 | 1998

Pilgrim frams 1998-2



ÖPPNING - Peter Halldorf
VAR ÄR DE VISA? - Wilfrid Stinissen
VISHET OCH VISSHET - Krister Brandt
HON ÄR EN MEN FÖRMÅR ALLT - Salomos vishet
DEN GUDOMLIGA VISHETEN - Martin Lönnebo
NEDSTIGANDE SOM UTVECKLING - Johannes Söderberg
KRÖNIKA: VAR HON FROM ELLER TOKIG? - Owe Wikström
MÖDRARNAS VISHET - Ylva-Kristina Sjöblom
TÄNKESPRÅK: ETT ANNAT LÄRANDE - Samuel Rubenson
KLASSIKER: KLEMENS AV ALEXANDRIA - Henny Fiskå Hägg
PILGRIMER I VÅR TID (I) - Hans-Erik Lindström
BIBLIOTEKET:
SPÅREN I DJUPET av Anders Piltz - Ylva Eggehorn
ÖKENFÄDERNA av Palladios - Per Beskow
MAKTEN OCH DET HELIGA av Peter Brown - Samuel Rubenson
ANDRUM II - Anders Arborelius
RETREATER MED PILGRIM
SANDKORN

Öppning

I spänningen mellan dårskap och vishet, mellan Guds värld och människans, uppträdde de heliga dårarna. Åberopande Paulus ord – ”Den av er som tycker sig vara vis i världslig mening måste först bli en dåre för att bli vis”(1) – tjänade de Gud under sken av att vara förryckta. Symeon av Emessa i Syrien på 500-talet gick omkring och drog på en död hund, han störde gudstjänsterna genom att blåsa ut vaxljusen och kasta nötter. Allt för att störa friden och väcka omgivningen över det väsentliga, det försummade: ett enkelt liv i Kristi efterföljelse.  
Från ungefär samma tid berättas om en nunna som uppgav sig vara besatt av en demon och uppträdde därefter. Hon gick klädd i trasor, åt endast smulor och avskrap. Hon förödmjukades av sina systrar som slog henne och smetade in henne med senap. Men en ängel uppenbarade sig för en eremit som bodde i närheten och uppmanade honom att besöka klostret. Där skulle han få se en kvinna som var överlägsen honom i gudskärlek. När han kom dit visade det sig att den förment galna nunnan var ett helgon. Men när hennes medsystrar i sin ånger över hur de behandlat henne istället började prisa henne stod hon inte ut. Hon försvann för alltid ut i öknen.  
De heliga dårarna, obegripliga och bisarra i våra ögon, dyker upp i en kultur och en kyrka som tror sig vara rik och vis. Radikalare än någon annan ställer de saker på sin spets. De utmanar våra stolta later, vår förmenta andlighet och klokskap. De vänder sig mot intellektualiseringen av det kristna budskapet, mot ceremonielen i det religiösa livet. De manar oss till omvändelse. Vår första reaktion är att avfärda dem, att håna och inte ta på allvar. Det tar tid att genomskåda en helig dåre. ”Var hon from eller tokig?” I regel inser vi inte vilka de var förrän de är döda eller försvunna. Först då går det upp för oss: vår vishet blev vägd på en våg och befunnen för lätt. Förhoppningsvis finns ännu tid till omvändelse.

Var är de visa? frågar vi i Pilgrim sommaren 1998. Kunskap och intelligens skall inte föraktas, de kan bidra till vishet. Men de kan också bli en senväg till visheten. En människa kan ha tre doktorshattar utan att för den skull vara vis, någon man gärna söker upp för att få råd i konsten att leva. Vishet handlar om ”en insikt som inte är teoretisk utan praktisk, inte abstrakt utan konkret”, skriver karmeliten Wilfrid Stinissen i vår första artikel.
Inte heller är vishet detsamma som säkerhet. Krister Brandt tar oss med på en vandring genom Gamla testamentets vishetslitteratur. Här står visheten för en ord-ning inbyggd i skapelsen, och ”den vise” strävar efter att leva i samklang med denna ordning. På den vägen går att finna en visshet som inte kommer av att man stänger om sig och slår dövörat mot egna och andras invändningar. Den ödmjuke finner skärvor av vishet hos alla folk.
Är det kanske bristen på ödmjukhet som är det största hotet mot visheten? I de fall kunskap och vetande gör människan ”liten” har de fyllt sin funktion; när det myckna studerandet uppblåser på sitt subtila sätt, gör de oss till dårar i Vishetens ögon. En av kyrkans mest lärda män under renässansen var Nikolaus Cusanus. Han anlitade ofta uttrycket docta ignorantia, som betyder ungefär det lärda icke-vetandet, den upplysta okunnigheten. De verkligt visa – och Cusanus var en sådan – har insett hur lite de vet. Och just detta – insikten om sina egna gränser – gör paradoxalt nog människan till en gränsöverskridare. Cusanus kom sålunda att stå i försoningens tjänst i en tid när det bråkades mycket i kyrkan. Genom att se skärvan av vishet hos varje människa, och överse med hennes dumhet, förde han människor närmare varandra.
Martin Lönnebo – som inleder sin artikel med att konstatera ”om den gudomliga visheten vet jag ingenting” – påpekar just att vishet handlar om ”transcendens”, gränsöverskridande: kroppen överskrider sig själv och ser sig som en tråd i livets väv, jaget överskrider sig självt och förenas med andra jag, anden utforskar sina djup och f inner dem stå i förbindelse med Guds djup.

Hur blir man då vis? Vishet är både övning och nådegåva, säger den kristna traditionen. Guds Ande kan utgjutas över oss som vishet, och vi får be om det. Men hemligheten är att ”stiga ned” från sin egen vishet, något Johannes Söderberg mediterar över i ljuset av Bibeln, sagorna och sitt eget liv. Kanske är det just därför Visheten bär ett kvinnligt namn, Sofia. Hos ”mödrarna” – om några av dem berättar Ylva-Kristina Sjöblom i sin artikel – har funnits en vishet som ”makten” saknat. Den vishet som är dold för människan tills hon kliver ner, blir som ett barn, en enfaldig – en dåre.
Dårskapen i Kristus innebär inte nödvändigtvis att man, som Symeon av Emessa, måste efterlikna den verkliga, kliniska förrycktheten för att bli vis. Men den utmanar alltid såväl vår vishet som vår visshet, både den världsliga och den religiösa. Den ställer mycket på huvudet – vad är sken och vad är verklighet? – och får sin yttersta gestalt i den frälsningsväg Gud valt för världen: i den djupaste svaghet och förnedring döljer sig den högsta visheten och kraften: Kristus.
Ty ”Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna”.(2)

1 1 Kor 3:18, 2 1 Kor 1:25