Vrede

Nummer 3 | Årgång 12 | 2005

Pilgrim frams 2005-3





Öppning - peter halldorf
Evangeliet om Jesu vrede - erling rimehaug
”Mitt hjärta är i uppror” - göran eidevall
Ryttaren på den vita hästen - per mases
Samtalet: ”Låt inte vreden fördunkla solen” - samtal med ingmar svanteson
Överlåtelse - nikolaus av flüe
Vägleda: Kan längtan leda vilse? - susanne carlsson
Lidelserna (III): Sexualiteten som vägvisare - samuel rubenson
När rädsla och tillit finner varann - runar eldebo
Klassiker: Bönens pärldykare - isak av nineve
Isak av Nineve: Med fruktan som drivkraft - patrik hagman
Närheten mellan kärlek och hat av Stipo Šošic - Susanne Rikner
Guds vredes skålar av N P Wetterlund - josef bergdahl
Retreater & seminarier
Retreatguide
Sandkorn

Öppning

I första samuelsboken finns en berättelse om hur en fientlig här belägrar Javesh i Israel och hotar att förödmjuka hela landet genom att sticka ut höger öga på stadens alla invånare. Nyheten om det inträffade sprids snabbt och utlöser stor förtvivlan. Den når snart även till Saul, Israels kung. Historien berättar:
”Just då kom Saul hem från åkern med sina oxar. ’Vad händer här, varför gråter alla?’ frågade han. När man berättade för honom vad männen från Javesh hade sagt föll Guds Ande över honom, och han blev utom sig av vrede.”(1)
Andens frukter är kärlek, glädje, frid … och vrede! ”En spetälsk kom till Jesus och föll på knä och bad: ’Vill du, så kan du göra mig ren.’ Jesus greps av vrede, sträckte ut handen och tog på honom och sade: ’Jag vill. Bli ren.’”(2)

Gud är full av känslor. Det är tröstande, men också skrämmande. Tröstande, eftersom det visar hur Gud inte förmår hålla sig likgiltig till allt det som föröder skapelsen och skändar livet. Vreden beskrivs som en ”förtärande lidelse”(3) i Guds hjärta. Denna upprördhet föranleder Jesus att tillverka en piska av repstumpar och driva ut ur templet alla dem som förvandlat bönens hus till en saluhall.(4)
Men det är också tröstande därför att det hjälper oss att våga möta våra egna känslor. Även vår aggressivitet. Föreställningen att en from människa aldrig blir arg, kan leda till att vi förtränger just det som vi behöver lyssna till för att igenkänna Gud i våra liv. Den Helige Ande, som bor i oss, reagerar genom våra känslor. Den andliga vägledningen ser därför inte de mänskliga känslorna som en distraktion som vi ska tysta ned för att istället ”söka Gud”. Att lyssna till sin vrede, kan vara just att lyssna till Gud.
Den heliga vreden, kärlekens andra sida, väcks hos Gud när gränser kränks. Varför skulle inte samma vrede väckas inom hans avbild? I temats inledande text berättar Erling Rimehaug om hur han under en bibelmeditation kände en vrede välla upp inom sig. När han insåg att det raseri han kände inte var något som Gud fördömde honom för, skedde en inre frigörelse.

Vreden hos gud är även skrämmande. Gud tycks många gånger nyckfull och kolerisk, inte minst i en del gammaltestamentliga skildringar. I profeten Hoseas elfte kapitel, där Guds vrede flammar, tycker sig teologen Göran Eidevall komma i kontakt med en frustrerad tonårsförälder.
Men mer än så. I en andlig läsning av texten tar han oss med in i Guds hjärta, där en omvälvning pågår. Helighet och barmhärtighet förenas, utan sammanblandning eller förändring. Eidevall skriver: ”Hoppet om att Guds frustrerade, avvisade kärlek inte ska slå över i destruktiv vrede grundas i förvissningen om att Gud är Gud och inte människa."
Vreden är en del av Guds kamp mot det onda, skriver Per Mases. Den uttrycker ”kär-lekens solidaritet”. Och när människan i sitt djup lever i samklang med Guds kärlek, får även aggressiviteten stå i livets tjänst. ”Utan helig vrede, inga helgon!”

En utgåva av Pilgrim om vrede är med nödvändighet tveeggad. Det bor förvisso en vrede i Guds kärlek, en vrede över synden som ödelägger. Men det finns också en vrede som förmörkar blicken. Det är den vreden den andliga vägledningstraditionen vill hjälpa oss att komma till rätta med. Den måste ryckas upp med roten för att inte förgifta hjärtat.
Det är en grannlaga uppgift att skilja mellan andarna. Vi försvarar ibland vår upp-rördhet med att det rör sig om en ”helig vrede”, påminner oss broder Ingmar Svanteson. Denne har på svenska utgivit och kommenterat munkfadern Johannes Cassianus, som summerade mycket av ökenfädernas undervisning och gjorde den tillgänglig för andra än eremiter.
Det gäller alltså att noga pröva det egna hjärtat. Är det mig själv jag behöver gå till rätta med innan jag förmanar den som beter sig på ett felaktigt sätt?

Hur får man då bukt med vreden? Ökenfäderna, som förenar en psykologisk insikt med stor andlig klarsyn, framhåller att de onda böjelserna inte ska kuvas eller förin-tas, utan vändas rätt. Lasterna, av vilka vreden är en, är avvikelser som speglar något ursprungligt och gott. Den rättvända vreden uttrycker sig i mildhet. Inte minst mot syndare och svaga. Under vinjetten Klassiker möter vi en av dem som personifierade stor mildhet mot allt skapat: Isak av Nineve.

Lasterna, eller lidelserna, behandlas även av Samuel Rubenson, som fortsätter sin undervisning om den vägledning öknens mästare ger människan i hennes kamp med sig själv. Denna gång handlar det om sexualiteten. Utgångspunkten är hämtad hos Evagrios av Pontos som levde under den senare delen av 300-talet, och vars lärjunge Johannes Cassianus var.
Två andra viktiga gestalter i den andliga vägledningstraditionen är Ignatius av Loyola och Johannes av Korset. Under vinjetten Vägleda skriver Susanne Carlsson om hur bidragen från dessa två kan komplettera varandra.

Till sist ger oss vår sandkornsförfattare några praktiska råd om hur vi kan tukta vreden. Varför inte flytta ut på landet? Eller: Andas djupt tio gånger innan du öppnar munnen. Det är förvånansvärt effektivt!

1 1 Sam 11:4–6, 2 Mark 2:40–41, 3 Joh 2:17, 4 Joh 2:13–16