Ske din vilja

En av paradoxerna i vår samtid är att vi lever i en kultur som är lika individualistisk som den är konformistisk. Den enskildes frihet att välja sitt liv fascinerar. När möjligheten att göra val uppfattas som det högsta goda, ställer vi oss frågande till människor vars liv inte tycks formas av den friheten. Hur ska de då kunna vara sig själva?
Vad vi inte märker är hur våra val effektivt tas om hand av en uppsjö av konsumtionserbjudanden. De val vi trodde var fria, är i själva verket redan stöpta i mönster som likriktar.
Den kristna vägledningstraditionen framhåller att hjärtat inte alltid är en pålitlig vägvisare. Profeten Jeremia är än mer skoningslös i sin självkritik: ”Hjärtat är bedrägligast av allt.” Det låter märkligt, rentav stötande, om vi fått för oss att allt går ut på att följa sitt hjärta, sina drömmar, sin egen sanning. Men för att mogna som människor, och kunna urskilja Guds vilja, behöver vi ta ett steg tillbaka från allt vi har att välja mellan, allt som drar i oss och förespeglar autenticitet. Den avgörande frågan är inte vad vi vill göra, utan vilka vi vill vara.

Teologer har genom historien ägnat stor tankemöda åt mysteriet med Jesu fria vilja. Vad var det som utspelade sig i Getsemane där Jesus bad med orden ”inte som jag vill, utan som du vill”? Hade Jesus en fri vilja i samma mening som vi? Kunde han säga ja eller nej, välja att fly eller att stanna kvar? Eller gjorde han bara det han måste göra?
Jesus var inte mindre mänsklig än någon av oss. Valet var verkligt. Och samtidigt, i en djupare mening hade Jesus inget val – på grund av den han var. Genom att ha växt till ”i ålder och vishet”, genom öknens självprövning och de regelbundna reträtterna till tystnaden, hade han mognat till en djup trofasthet mot Fadern. Valet att fly hade varit ett brott mot allt det han var.
Splittrade och osäkra som vi ofta är, behöver vi naturligtvis ställa oss frågan – som vi gör i denna utgåva av Pilgrim – hur vi kan urskilja Guds vilja. Medvetna om vad som står på spel behöver vi öva oss i disciplinerade vanor och val. Men om vi tänker på de människor vi ser upp till, de vars liv är präglade av mognad och integritet, slås vi då inte ofta av att det är personer som sällan är upptagna av frågan om Guds vilja? Inte för att den skulle vara oviktig, utan för att de blivit så hemmastadda i ett sätt att vara, att betrakta tillvaron och reagera på omvärlden, att de instinktivt handlar i överensstämmelse med en sanning om livet som de genom lång tillvänjning blivit ett med. Är det kanske så att när vi rör oss mot större mognad finns inte längre något val? Vilket inte innebär att den personliga friheten inskränks, snarare att den utvidgas.

De texter som följer i sommarens utgåva av Pilgrim belyser ur olika perspektiv vad Dominik Terstriep kallar ”den svårlösta frågan”. ”Hur talar vi om Guds vilja utan att hamna i vare sig cynism eller resignation?” Alva Dahl gör oss uppmärksamma på att bönen om Guds vilja inte handlar om att vi ska genomskåda vad Gud vill. Det är snarare så, skriver hon, att den ”tycks vattna och värma helt andra frön i oss”. Marie Tonkin reflekterar över hur Gud går i dialog med vår fria vilja, medan Liselotte J Andersson hjälper oss att se hur vi kan urskilja de ”hjärtats rörelser” som är uttryck för Andens ledning. Och kanske faller en och annan pusselbit på plats för någon när författaren Lars Andersson berättar för Elin Klemetz hur det gick till när tron blev en ofrånkomlig del av hans liv.

I ett ämne som detta går det naturligtvis inte att förbigå den pandemi som drar över världen. Erik Varden ställer frågan hur en kristen på ett ansvarsfullt och begripligt sätt kan uttrycka vad den upplevelse vi nu går igenom kan betyda. ”Teologin sjunker lätt till en Kalle Anka-nivå”, konstaterar han när somliga förkunnare talar om covid-19 som Guds straff. Däremot, menar Erik Varden, kan Bibelns tal om Guds ”vrede” på ett oväntat sätt ge mening i den kris vi befinner oss i.
En av vårens mest efterfrågade böcker har varit den franske författaren och nobelpristagaren Albert Camus Pesten, en av 1900-talets stora romaner. Bokens huvudperson, läkaren Bernard Rieux, symboliserar motståndet; inte bara mot smittan och sjukdomen utan i lika hög grad mot attityder som resignation, likgiltighet och cynism. Pekka Mellergård, själv läkare, läser Jan Stolpes nyöversättning av Pesten och reflekterar över ett författarskap upptaget av hur man kan forma sitt liv i tider av katastrof.
Återvändandet till en författare han läste redan som ung får honom att fundera över ”vad i livsutvecklingen som är eftersträvansvärd mognad och klokskap, och vad som är ljummet kompromissande och ett sömnigt förnekande av kallelsen till revolt”. Och han konstaterar: ”I pandemins tid kryper allvaret närmare.” Bönen om Guds vilja kan aldrig innebära att vi isolerar oss från omvärlden; tvärtom formar den livet till en avbild av vad profeterna igenkände som Guds glädje: ”kärlek, rättfärdighet och rätt på jorden”.